The Project Gutenberg EBook of Noveller, by Minna Canth

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Noveller

Author: Minna Canth

Illustrator: Eero Jrnefelt

Translator: H. Lbg

Release Date: September 6, 2008 [EBook #26546]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK NOVELLER ***




Produced by Matti Jrvinen and PG Distributed Proofreaders.








NOVELLER


Minna Canth


Autoriserad fversttning af H. Lbg.


Med frfattarinnans sjlfbiografi
och portrtt, tecknadt af _Eero Jrnefelt_.


Frst publicerad av
Wentzel Hagelstams Frlag 1894.




MINNA CANTH.

Sjlfbiografiska meddelanden.


Nedanstende sjlfbiografi har Minna Canth p anmodan meddelat den
norske skriftstllaren Harald Hansen fr att offentliggras i Samtiden,
populaert Tidskrift for Litteratur og Samfundssprgsmaal, dr den ingr
i majhftet 1891. Den har frut ej blifvit publicerad p svenska.

       *       *       *       *       *

                                              Kuopio den 10 april 1891.

Eder rade skrifvelse af den 26 mars har sent omsider kommit mig
tillhanda. Tacksam fr det intresse Ni visar mig, skyndar jag att gifva
Er de upplysningar Ni nskar.

Fdd 1844 i staden Tammerfors, hvarest min fader, Gustaf Wilhelm
Johnsson, d fr tiden var anstld ssom uppsyningsman vid vrt lands
strsta bomullsspinneri, var jag frn mina tidigaste r min fars
gonsten och minnes nnu hurusom han grna litet skrytsamt plgade
framhlla mina talanger fr de rttframma arbetare, som hrde till vr
umgngeskrets. Och jag ansgs af dem fr ett underbarn, ty jag lste
som en prst vid fem rs lder, sjng psalmer med ljudelig stmma och
ackompanjerade mig drvid p harmonium. Oaktadt min far d var i sm
vilkor, vinnlade han sig likvl om att gifva mig den bsta
skoluppfostran en flicka kunde ern i vrt land. D det icke fans ngon
flickskola af den gamla goda sorten i Tammerfors, skulle jag skickas
till bo, och sedan skulle jag blifva lrarinna. Det var den bsta
framtid han kunde tnka sig fr det barn han ansg fr s utomordentligt
begfvadt. -- Min mor dremot var mindre tillfredsstld med sin dotter,
som jmt och stndigt hngde fver boken och lste sina gon
frdrfvade, men handterade nl och strumpstickor i hgsta grad klumsigt
och fverhufvud ej hade ringaste anlag fr husliga groml.

D jag var tta r gammal, flyttade mina frldrar till Kuopio, hvarest
min far brjade en handel med den frutnmda fabrikens varor. Hr fans
en svensksprkig flickskola med tre klasser, och jag behfde sledes ej
sndas till bo, utan fick i vr egen stad njuta den undervisning man d
fr tiden ansg passande och tillrcklig fr unga flickor.

Som barn hade jag ett egendomligt fantasioch knslolif. Djupt religis
som jag var, hade jag ofta syner och drmmar, i hvilka jag fick
frebrelser, nr jag hade gjort ngonting ortt, trst, nr jag var
bedrfvad, vgledning och rd, nr jag i ngon viktig angelgenhet knde
mig villrdig. Jag tykte mig vara i omedelbar frbindelse med guddomen,
och d religionslraren hade sagt att Gud ofta genom en tidig dd
bortkallade de barn han hll mest af, hoppades jag att denna nd ocks
skulle komma mig till del. Ja, min lngtan efter dden var s stor, att
jag till och med umgicks med tanken p sjlfmord, hvarifrn jag likvl
afhlls af fruktan fr synden och straffet. ren gingo, och jag blef vid
att lefva. Jag tviflade till en brjan p Guds krleksfullhet, eftersom
han kunde utstta mig fr lifvets mnga frestelser. Men tanken p att
dr mjligen lg en djupare mening i detta, trstade mig snart, och jag
blef nu fverbevisad om att jag hade en mission att fylla.

D skolkursen var afslutad, ville det dock icke bli klart fr mig, hvari
denna mission bestod. Och drunder brjade lifvet emellertid utfva p
mig en strre dragningskraft. nsknt jag ofta fverflls af en svr
tungsinthet, kunde jag dock dremellan af hela min sjl hngifva mig t
dans och frlustelser. Den erotiska knslan vaknade, men var i allmnhet
af en ganska flyktig natur. Fremlet fr min tillbedjan brjade med att
vara ett ideal af fullkomlighet, men befans rtt snart ha sina
begrnsningar och svagheter, och d var det bums frbi med krleken. Ett
och annat ungt hjrta krossades, mitt eget krossades ocks en gng,
men lktes snart igen och terfick sin gamla natur. Man gjorde mig
frebrelser, och mest anklagade mig mitt eget samvete, ja, jag plgades
och sjnk djupt i min egen aktning. Men alt frgfves, knslorna lto
icke mstra sig, och jag trodde allaredan att det skulle bli omjligt
fr mig att ngonsin tnka p ktenskap, med en s flyktig natur.

r 1863 inrttades i Jyvskyl stad vrt frsta seminarium fr
folkskolelrare och lrarinnor. Och det gick med ens upp fr mig att jag
hr skulle f en tillfredsstllande vrksamhet, ett ml att lefva fr.
Jag blef en af seminariets frsta elever. Hnfrd af folkskolans stora
tanke, ville jag uppoffra mig helt fr den, och det r jag blef denna
fresats trogen, var skert det lyckligaste i mitt lif. Men redan
pfljande r svek jag lftet till mig sjlf, d jag frlofvade mig med
min lrare, lektorn i naturvetenskaper Johan Ferdinand Canth. Kort frut
hade seminariets direktor yttrat till mig: Gud har skert utvalt dig
till sitt redskap. Du m lyda honom och blifva lrarinna. Om du gifter
dig, skall du aldrig knna dig lycklig, ty du kommer d att bra p en
knsla af att ha trotsat hans vilja och gtt dina egna vgar.

Dessa ord glmde jag aldrig. De stmde blott altfr vl fverens med
rsten i mitt inre. Alt det onda, som sedan vederfors mig, betraktade
jag ssom straff fr denna ofrltliga synd.

Det frestod mig nu att glmma alla mina ideal fr att syssla med
handarbete, laga mat och stlla om hus och hem, hvilket altsamman var
min natur emot. Jag grep mig dock tappert vrket an, nekade mig en tid
framt all lsning med undantag af tidningar och skte att undertrycka
saknaden s godt sig gra lt. Ett var mig klart: jag skulle vara min
man underdnig. Detta uppfattade jag s radikalt, att jag de frsta ren
aldrig uttalade en egen tanke; min mans vilja var min lag i ordets allra
strngaste betydelse. Man kallade mig hvita plstret och tykte med
rtta att jag var en nolla. Synnerligast som min man ej brydde sig om
att rtta sig efter sllskapslifvets fordringar i den goda staden,
hvaraf mnga togo anstt. S smningom vgade jag likvl senare i
viktiga saker komma med en afvikande mening. Denna prfvades, blef
befunnen riktig, och fljden var att min man fick en oinskrnkt tillit
till mitt omdme, ocks i saker, som jag egentligen icke frstod
ngonting af.

I tta r hade jag frsmktat af brist p andlig nring, d min man tog
sig att redigera en tidning. Kvinnan r gifven mannen till hjlp. Nu
lade mitt dumma samvete ej mera ngra hinder i vgen. Jag fick p nytt
hngifva mig t andliga sysselsttningar och gjorde det med lust och
gldje. Det var som om jag lefde upp p nytt. Och reformifvern grep mig
genast. Jag skref vldsamma artiklar mot brnnvinet, och dessa vkte
uppmrksamhet p platsen, ty nykterhetsfrgan var d nnu ej satt under
debatt i vrt land.

Men o ve! Jag hade glmt att bladets gare ocks var gare af ett
brnneri. Han blef mkta vred och frebrdde mig att jag brnde upp
brdet fr honom. D ret gtt till nda, var min man icke lngre
redaktr fr tidningen, och jag mste vackert vnda ter till
symaskinen.

Ett par r drefter dagades det igen. En ny tidning, strre n den
frra, uppsattes, och min man blef en af redaktrerna. Med frdubblad
energi grep jag ter till pennan och skref bl. a. ngra artiklar om
kvinnosaken, hvilka dock icke vunno genklang: frgan var fr tidigt
vkt.

S beskte den finska teatern vr lilla stad och uppfrde bl. a.
Marianne och Syrsan. Intrycket var djupt och uppvkte hos mig ett
oemotstndligt begr att prfva mina krafter p det dramatiska omrdet.
Naiv som jag var, grep jag utan betnkligheter vrket an och skref
Murtovarkaus (Inbrottsstlden), en folkpjes, hvari en ung flicka
oskyldigt misstnkes fr tjufnad p grund af en elndig trollkarls
intriger. Sanningen uppdagas emellertid af en landsstrykare,
Hoppulainen, en lustig slle, lttsinnig och godhjrtad, fr resten
styckets bsta figur, tagen lifslefvande ur vrkligheten, sdan som jag
fann honom en marknadsdag p Jyvskyl torg.

D jag hade hunnit ungefr till midten af stycket, dog min man till
fljd af hjrninflammation. Jag blef enka efter tretton rs ktenskap,
med sju barn, af hvilka det yngsta fddes nstan sju mnader efter min
mans dd. Min far hade dtt ngra r frut, -- min mor lefde nnu, men i
ganska sm omstndigheter. Jag hade ingen att lita till och var dessutom
sjuk. Framtiden lg mrk framfr mig; jag visste ej hur jag skulle
lifnra min stora familj. Min far hade gjort konkurs, men jag beslt mig
fr att flytta till Kuopio och brja samma slags handel som han hade
drifvit. Jag afslutade Murtovarkaus, snde den till finska teatern och
trodde nu att jag var tvungen att fr alltid afst frn literr
sysselsttning.

Efter barnets fdelse aftogo mina krafter till det yttersta. Lifskampen
blef mig fr tung, och jag var nra att duka under. Vanvettet nrmade
sig hotande. Jag greps af en frfrlig sjlsngest och mste under flere
ntter be tjnsteflickan och de lsta barnen vaka fver mig, ty en
ofattbar makt ville vldsamt tvinga mig att drpa det yngsta barnet. Den
gamla personligheten i mig kmpade emellertid af yttersta frmga och
segrade smningom. Sjukdomen kvarlmnade dock en plgsam, rslng
nervsvaghet.

Drunder hade finska literatursllskapet tillerknt mig ett pris fr
Murtovarkaus. Stycket uppfrdes frsta gngen vren 1882 och gick
under mycket bifall sju aftnar  rad (Helsingfors hade vid den tiden
omkring samma invnareantal som Bergen nu). Det har sedan uppfrts
hvarje ssong. Och man uppmuntrade mig att fortstta. Jag hade under
tiden ftt min butik i ordning och sg att den gaf mig tid nog frig
till annan vrksamhet. Jag skref drnst Roinilan talossa (I Roinila
grd), ett idylliskt sommarstycke med ngar och rmande kor, krlek,
frvecklingar och till slut brllop. Stycket uppfrdes 1883 och mottogs
mycket vnligt bde af publik och kritik. Det var ingen som hlst
tendens i ngot af dessa stycken. I det hnseendet hade icke ens den
mest nogrknade ngot att anmrka. Dock jo, det fans ju nog ngra
hedervrda fruar, som frfrades fver det oerhrda lttsinnet hos en
mor, en enka med sju barn, som midt under sina allvarliga
lifsfrhllanden kunde stta sig ner och skrifva teaterstycken. Och
likaledes hade ngra af de mest vaksamma prsterna allaredan i
Murtovarkaus sprat betnkliga tecken till osedliga och
kristendomsfiendtliga tendenser, hvarom de d ocks utgto sig i ngra
provinsblad.

Vid denna tid lste jag Georg Brandes' Hovedstrmninger samt arbeten
af Taine, Herbert Spencer, Stuart Mill och Buckle. Och jag knde mig
omsider frigjord frn de dogmer och frdomar, som hade hllit min sjl
bunden och belastat mitt samvete med alt mjligt djfvulstyg. Jag greps
p nytt af reformifver och skref Tymiehen vaimo (Arbetarens
hustru), hvari jag skarpt angrep all lagarnas orttfrdighet mot
kvinnorna, de orimliga religisa begreppen, mnnens dryckenskapslast och
lttsinne, kvinnornas dumhet, ytlighet och frdomsfullhet, kort sagdt,
alt ondt och vrngt jag visste i vrlden, -- och den tiden kunde jag
nstan icke uppdaga ngot godt i den. Dr r en bitter satir i stycket,
men det innehller ingen djupare psykologi och r ej hller i ngot
hnseende konstnrligt moget. Icke desto mindre gjorde det ett mktigt
intryck, d det uppfrdes 1885, och hjdes af ngra till skyarna, medan
andra utgto sin vredes sklar fver det. Man skonade mig icke; det
haglade med beskyllningar och skymford. Jag framstldes som ateist, --
frldrar frbjdo sina barn att g i mitt hus, jag miste en hel hop af
mina vnner, och det krfdes fverhufvud ett visst moraliskt mod hos dem
som blefvo kvar att vga knnas vid mig. Men det var naturligtvis icke
blott p grund af Arbetarens hustru. Jag hade skrifvit artiklar i
samma anda, naturalistiska noveller och drtill frvillat ungdomen genom
att lsa upp fr den ur Brandes' Hovedstrmninger. Det fans uppenbart
icke en vrre mnniska i landet den tiden n undertecknad. Fromma
mnniskor uppdiktade och utbredde de orimligaste historier, i tron att
de drmed gjorde Gud en vlbehaglig grning, -- man beklagade mina
stackars barn, som hade ett slikt vidunder till mor, o. s. v. Och
sjlffallet utfvade alt detta en tervrkan p mig.

Det sjlstillstnd, hvarur Arbetarens hustru hade framgtt, var en
knsla af lifslust, mod och kraft, hvilket alt dock kanske dolde en
sjuklig upphetsning af nervsystemet. S skedde ett omslag. Hjrnans
fveranstrngning, de mnga vldsamma angreppen p mig och smrtan fver
att mista mina vnner vrkade en hg grad af nedstmdhet. Jag mste nu
p nytt bra ett oafbrutet sjlslidande, en knsla af lamhet i hjrnan,
som lt mig frukta det vrsta. Jag greps af en obeskriflig bitterhet mot
mitt land och tnkte starkt p att utvandra.

Men tanken p en mission lefde fortsttningsvis i mig. Jag ville kmpa
till det sista fr de undertrykta och frorttade. Och s skref jag
Kovan onnen lapsia (Olyckans barn,) en skildring af proletariatets
elnde, slutande med frtviflan, brott och fngelse. Detta stycke
uppfrdes blott en enda gng 1888, d det ocks utkom i tryck. Dess
vidare uppfrande blef frbjudet, det ansgs fr revolutionrt,
uppviglande. Drtill kom ngonting fr mig ovntadt: det
tillintetgjordes ocks af kritiken, icke blott den konservativa, utan
ocks, p f undantag nr, af den frisinnade kritiken.

Jag hade alts p ett bedrfligt stt ftt afsked frn teatern; min
frfattarevrksamhet ansgs numera knapt p ngot hll vrd ngon
uppmuntran. Fr visso fick jag den tiden besanna Renans ord: Mycket
stark och mycket klok m den vara, som af plikt, regirighet eller ett
omildt de kallas att blanda sig i den stackars mnsklighetens
angelgenheter.

Jag fann nu fr godt att hvila mig p mina lagrar en tid -- till stor
frdel fr mitt hem och mina nerver. Det fljande ret miste jag genom
dden tv af mina bsta vnner och en hgt lskad, fullvuxen dotter. Och
nu knde jag mig som frd fram nda till evighetens portar, jag fick en
friare, klarare blick p lifvet. Hugg och slag trffade mig icke mera,
och icke knde jag mig hller lngre kallad att utdela ngra sjlf. Jag
gick ut ur kampen och blef endast en skdare. Men drtill kommo de
tryckande politiska frhllandena, som lto befara en mrk framtid fr
vrt folk. Den sista resten af bitterhet frsvann, arbetslusten vaknade
igen, och jag hade hller icke mera den ringaste lust att lmna mitt
fdernesland. Jag skref drnst Papin perhe (Prstens familj), en
objektivt hllen skildring af sndringen mellan det gamla och det unga
slktet. Detta stycke har uppfrts i r p finska teatern ett halft
dussin gnger frutom i provinserna. Det mottogs med vlvilja af
kritiken.

Egentligen r jag icke till freds med ngonting af hvad jag hittils
skrifvit, men hoppas hrefter kunna skapa ngonting bttre, eftersom jag
ju nnu har tretton r igen till mitt sextionde r, d. v. s. den lder,
d alla frfattare borde sls i hjl, som det heter.

Jag kan icke med bestmdhet sga huru ofta mina frsta stycken ro
uppfrda, men hvarje r har ett eller annat af dem uppfrts i
hufvudstaden eller i provinserna, likasom de ocks ofta anlitas vid
sllskapsspektakel. Arbetarens hustru uppfrdes ett halft dussin
gnger p Nya teatern i Stockholm 1886.

Det r fr mig likas svrt att afgra frn hvem af mina frldrar jag
har rft mina literra intressen. Men jag frmodar att likasom jag har
mina anletsdrag och hufvudets form frn min far, men ansiktsfrgen frn
min mor, s ro ocks mina sjlsegenskaper arf frn bgge, --
knslolifvet arf frn min mor, frstndslifvet frn min far.

Jag ser att jag blifvit mycket vidlyftig. I stllet fr de korta
upplysningar som Ni egentligen bad om, har jag berttat Er en lng
historie. Jag frstr det icke riktigt, men jag fick pltsligt lust att
fr en gngs skull kasta en blick tillbaka fver hnfarna dagar. Anvnd
draf hvad Ni har bruk fr och frlt, om jag har trttat Er fr mycket.

                                          Med utmrkt hgaktning
                                               Minna Canth.




BARNFLICKAN.




Barnflickan.


-- Stig upp, Emmi, hr du inte att frun ringer! Emmi! Voj, voj, den
flickan, hvad hon sofver tungt. Emmi! Emmi!

Slutligen fick Silja litet lif i henne. Emmi satte sig upp, mumlade
ngot och gnuggade sig i gonen. Men frfrligt smnig var hon.

-- Hvad r klockan?

-- fver fyra.

fver fyra? -- Tre timmar hade hon sofvit; frst klockan half tv hade
hon ftt krlen torkade, ty fregende afton hade det, likasom s ofta
frut, varit frmmande, och drfrinnan hade hon i tvnne ntter ftt
vaka fr Lillis skull, d frun varit p brllop och barnet ej velat
njas med sockertotten. Var det underligt om hon var smnig?

Hon var bara tretton r. Och hennes ftter vrkte alltid om morgnarna,
s att hon knapt kunde stiga p dem. Silja, som sof i samma sng, sade
att det var emedan hon vxte. De borde koppas, menade Silja, men Emmi
fruktade att det skulle gra ondt. De voro ju nog s magra redan, skulle
det nnu tagas blod ifrn dem? Medan hon sof vrkte de aldrig, men
ssnart hon vaknade, brjade det igen. Fick hon sedan somna, upphrde
vrken strax.

fven nu, dr hon satt i sngen, vrkte det i dem frn knna och nda
ned till hlen. Och hufvudet var s tungt, s tungt, att hon omjligt
orkade lyfta upp det. Skulle hon ngonsin i vrlden bli s lycklig, att
hon en enda morgon finge sofva tillrckligt?

Emmi gned sina ftter. Hufvudet tyngde nedt, s att hakan vidrrde
brstet, och gonen sltos. Hnderna hngde orrliga, hon andades djupt
och lngsamt. Efter en liten stund fll hon tillbaka mot kudden.

Det ringde nyo. Silja skuffade henne med armbgen i sidan.

-- Det r d mrkvrdigt att man inte kan f den tossan att lyda. Upp
med dig!

Hon skuffade henne nnu engng med sin hvassa armbge i brstet; det
gjorde s ondt, att Emmi skrek till.

-- Huru mnga gnger skall man vcka dig, innan du ids stiga upp?

Emmi stapplade upp ur sngen; hon var alldeles yr i hufvudet och hll p
att falla omkull.

-- Sklj ditt ansikte med kallt vatten, s klarnar du bttre, rdde
Silja.

Men Emmi fick ej tid drtill, ty klockan hrdes nyo. Hon fick kjolarna
p sig, sltade med bda hnderna sitt hr, gned sig i gonen och
skyndade in.

-- Jag har ringt tre gnger, sade frun.

Emmi svarade ingenting, utan tog blott Lilli, som lg bredvid modern, i
sina armar.

-- msa tort p henne och lgg henne i vaggan; hon somnar nd ej mera
hr hos mig.

Frun vnde sig p andra sidan och slt gonen. Vaggan stod i rummet
bredvid; dit gick Emmi nu med barnet. Sedan hon lindat det, brjade hon
vagga och sjunga. Ngon tanke vaknade alt emellant hos henne och afbrt
sngen.

-- Hs .. hss .. s. Aa .. aa .. aa .. a. Somna bort mitt barn, somna. Ro,
ro till skren, plocka t barnet bren -- och ... -- herreje, hur smnig
jag r. -- Plocka s mycket som bten br -- Skynda sen hem medan dager
r -- Silja, den lyckliga mnniskan sofver nnu. -- Tre, tre sm
pepparkorn. Katten blser i silfverhorn. Hs .. hss .. hss .. s. Aa .. aa
.. aa .. aa .. a.

Lilli somnade, och d lade sig ocks Emmi raklng p golfvet invid
vaggan. Hon stdde hufvudet mot armen och var inom ett gonblick
frsnkt i djup smn. Hon visste af ingenting, fastn Lilli s godt som
genast vaknade, gned sig om nsan och blickade omkring sig frvnad
fver att ej finna ngon i sin nrhet. Hon frskte stiga upp, men kunde
ej, utan fll p sidan, s att hon fick hufvudet fver vaggans kant. Nu
observerade hon Emmi, blef glad och frskte jollrande att f fatt i
henne. Vaggan vickade. Hon fll ut och sttte hufvudet mot meden.

Ett hftigt skrik.

-- Gud vlsigne!

Emmi blef likblek, d hon sg barnet bredvid sig p golfvet. Hon tog
hastigt upp Lilli i famnen, vysjade henne, visade ljuset och gungade
henne p armarna. Med fasa tnkte hon p att frun hrt skriket. I sin
nd glmde hon att taga reda p om barnet hade sttt sig, eller om det
endast grt af skrmsel.

Frun ppnade drren. Emmi var nra att svimma, det svartnade fr hennes
gon.

-- Hvad gr t henne?

-- Ingenting.

Emmi visste ej hvad hon svarade. Instinktlikt uttalade hon ord, af
hvilka hon om mjligt hoppades rddning.

-- Hvarfr grter hon d s dr? Naturligtvis mste det finnas ngon
orsak.

Emmi anlitade ffngt alla medel fr att lugna barnet.

-- Gif henne t mig, sade frun. Barnet mitt, mammas egen skatt, hvad
fattas dig? Herre gud, hon har ju en bula i pannan!

Hon sg p Emmi, som stod dr rdls.

-- Huru har hon ftt den hr, sg? r du stum?

-- Jag vet inte.

-- Du har skert flt henne. Kanske frn vaggan?

Emmi tystnade och sg ned.

-- Jas, du vgar inte mera neka. Hvilket odugligt och vrdslst stycke
du r! Frst lter du barnet falla, och s narras du till p kpet. Det
var en olycka att jag alls tog dig. Men det sger jag dig att du ej mera
nsta r fr stanna hr. Skaffa dig plats annorstans, hvar hlst du fr.
Jag fr min del bryr mig inte om dig, om jag s aldrig fick ngon
piga..... Tyst, mitt gull, tyst, mammas eget barn. Nog skall mamma
skaffa dig en bttre skterska till nsta r, grt inte.

Lilli upphrde att grta, d hon fick brstet, och efter en stund smlog
hon redan frnjd, oaktadt trarna nnu glimmade i gonen.

-- S, min lskling, s, skrattar du redan mot din mamma? Mitt eget
barn, r du glad igen? En sdan ful bula du har i pannan.

Lilli grt ej vidare den dagen, hon var glad som frut, kanske till och
med gladare. Skrattade t Emmi, stack fingrarna i hennes mun och ref
henne i hret. Emmi torkade med hennes lena hand sina kinder, hvilka
hela dagen vttes af trar, stora som tranbr. Och nr hon tnkte p att
hon efter sex veckor ej mera skulle f hlla det mjuka, ljufliga barnet
i sin famn och kanske icke ens f se mer n en skymt af det i fnstret,
dr hon elndig och fvergifven gick frbi p gatan, d fljde den ena
tren s hastigt p den andra, att de flto tillsammans och bildade en
liten vattenpuss p bordet.

-- Se p det hr, se p det hr, sade hon t Lilli, som genast brjade
klotta dri med fingrarna.

P frmiddagen fick frun frmmande, doktorinnan Vinter och rektorskan
Sivn, bda tv fina och frnma, fastn icke p lngt nr s fina som
vr fru, sade Silja, och detsamma tnkte fven Emmi fr sig sjlf.

Nr Silja frde in kaffe, bad frun henne sga till Emmi att hmta in
Lilli fr att visas t de frmmande. Emmi kldde p henne den allra
vackraste mssa hon hade och satte fr henne en splitter ny haklapp. Hon
sg s st ut med dem, att Emmi frst mste be Silja komma och se p
henne, innan hon frdes in.

Fruarna gfvo sin frtjusning luft, s fort Emmi med barnet uppenbarade
sig i drren.

-- O, s st!

Och s tflade de om att taga Lilli i famnen, kyste och kramade henne
och skrattade.

-- S st, s st!

Emmi stod ett stycke ifrn och smlog. Hon viste ej rtt hvad det var,
detta s st, s st, men slt af alt att det mtte betyda ngonting
utomordentligt godt.

Hastigt blefvo de dock allvarsamma. Frun berttade ngonting -- hvad
kunde det vara? Emmi frstod ingenting, emedan det sades p svenska.
Emellertid gissade hon hvad det var, d hon sg deras ansikten antaga
ett frfradt uttryck.

-- Herre gud, herre gud, nej, men tnk, stakkars barn! sade de.

Tre par gon riktades frst ytterst medlidsamt mot blnaden i Lillis
panna och sedan fulla af fasa mot Emmi.

-- Ett sdant stycke!

Emmi sg p mattan, p golfvet och vntade att frn taket ngonting
skulle falla ned p hennes hufvud fr att krossa henne med ett enda
slag, eller slunga henne djupt under jorden. Ty skert fans ej i hela
vrlden ngon s brottslig varelse som hon. Utan att vga lyfta upp sina
gon, viste och knde hon det till och med i fingerspetsarna och trna
att de alla sgo p henne, dessa fina, frnma fruar, som sjlfva aldrig
begingo ngot misstag. Huru skulle det ens hafva varit mjligt, de, som
voro s utomordentligt kloka och stodo s hgt fver andra vanliga
mnniskor.

-- Nu fr du fra bort Lilli, hrde hon frun sga.

Emmis hnder hade pltsligt blifvit s slappa, att hon fruktade att
flla barnet, om hon nu tog det i famnen.

-- Hr du?

-- Dr ser ni nu hurudan hon r, sade frun ter p svenska.

Emmi kunde med mda taga de f stegen till fruns stol. Endast hoppet att
ter komma ur deras syn bort till barnkammaren gaf henne krafter
hrtill. Eller kanske var det af gammal vana som armarna ter lydde och
fullgjorde sin skyldighet likasom frr.

Hon lade Lilli i vaggan, satte sig sjlf p pallen bredvid och visade
henne leksaker. Men Lilli lyfte upp bgge benen och fattade i ftterna
med sina hnder. Detta tykte hon var en s rolig lek, att hon skrattade
hgt. Emmi skulle ocks skrattat, om hon icke varit s sorgsen och haft
en sdan kvfvande knsla i strupen.

Hon frundrade sig dr hon satt fver att hon i morse icke pmint sig
ett medel mot smnen, som hon ofta begagnat sig af, nmligen att med en
nl sticka och skrapa sina armar. Draf hade nu uppsttt hela denna
stora, ohjlpliga olycka, som skulle delgga hela hennes lif.

Sent om aftonen, d alla andra redan lagt sig till hvila, gick Emmi ut
p grden. Det var mrkt och tyst, men himmeln ofvanfr var stjrnklar.
Hon satte sig p nedersta trappsteget fr att tnka fver sin nuvarande
belgenhet och sin framtid. Inte blef den ljusare af att hon tnkte
drp, tvrtom syntes den henne endast mrkare, och hvart hon n sg
omkring sig, var det skumt och svart som natten.

Hon lmnade sina egna bekymmer och sg upp mot det hga bl, dr
himlaljusen brunno s klart. Hvilka voro vl de lyckliga, som fingo
vistas druppe bland dem? Och hvilka af alla dem som nu lefde skulle f
komma dit? Mnne ngon enda piga? Men helt skert alt herrskap.
Naturligtvis, de voro ju redan hr nere s mycket bttre n andra. Hon
undrade om det var mnniskorna eller nglarna, som brukade tnda de dr
ljusen om kvllarna. Eller blefvo mnniskorna nglar, d de kommo dit
upp? Och sm barn, som dogo tidigt, hvem mnne vaggade och sktte dem?
Eller kanske behfde de ingen vrd i himmeln?

Silja ppnade drren och ropade henne in.

-- Hvad i vrlden sitter du drute i klden fr?

-- Hr p, Silja, sade Emmi, d hon kldde af sig, hvarfr ro vi pigor
s dliga?

-- Vet du inte det?

-- Nej.

-- Drfr att vi mste vaka s mycket. Vi hinna synda dubbelt mera n
andra. Ser du, fr herrskapet, som sofver nda till klockan tta eller
tio, blir mngen synd ogjord.

Kanske var det s. Om hon till exempel ftt sofva lngre p morgonen,
hade Lilli icke genom hennes frvllande fallit ur vaggan.

Tredje legodagen intrffade fljande sndag. Emmi fick sin orlofssedel
med tillsgelse att g till kyrkbacken.

Dr var ofantligt mycket folk, bde sdana som ville stdsla tjnare och
sdana som skte tjnst. De stodo i stora flockar och tyktes alla ha
vnner och bekanta, med hvilka de likasom slutit frbund.

Emmi knde sig s fvergifven och ensam. Hvem skulle vilja ha henne i
sin tjnst, liten och oansenlig som hon var?

Hon stod vid kyrkvggen med sin orlofssedel och vntade. Husbnder och
vrdinnor gingo i kors och tvrs frbi, men ingen sg ens p henne.

Icke lngt ifrn henne sutto ngra unga karlar p kyrktrappan.

-- Hr du flicka, kom hit, ropade en af dem till henne.

De andra skrattade och hviskade sins emellan.

-- Kom nu bara, ses, hvad funderar du p? Kom och stt dig hr med oss.

Emmi rodnade och gick litet lngre bort. I detsamma mtte hon en herre
och en fru. Kanske var det nd inte riktigt herrskap, eftersom frun
hade duk p hufvudet och herrns klder voro mycket slitna.

-- Men den dr, sade herrn, pekande med sin kpp p Emmi. Hon kan vl
inte ha stora ansprk. Eller huru?

-- Jag r njd med hvad herrskapet vill ge, svarade Emmi sakta.

Ett svagt hopp vaknade inom henne.

-- Hvad gr man med en sdan? Mnne hon ens orkar bra en vattens?

-- Det kan jag nog.

-- Och kan du tvtta byke?

-- Nog har jag gjort det ocks.

-- Vi taga henne; hon ser hygglig och stillsam ut, sade herrn.

Men frun tvekade nnu.

-- Kanske r hon sjuklig, eftersom hon r s mager.

Emmi tnkte p sina ftter, men vgade ingenting sga af fruktan att
herrskapet d genast skulle kassera henne.

-- r du sjuklig? frgade herrn, betraktande orlofssedeln, som han tagit
ur Emmis hand.

-- Nej, hviskade Emmi.

Hon beslt inom sig att aldrig beklaga sig, om n hennes ftter vrkte
huru mycket som hlst.

Herrn stoppade orlofssedeln i sin ficka, gaf henne tv mark i stdsel,
och drmed var saken uppgjord.

-- Du kommer allhlgonakvll till Karvonens grd och frgar efter
herrskapet Hartonen, sade frun. Men redan allhlgonakvll.

Emmi gick hem.

-- Till ett dligt stlle kom du, sade Silja, som knde detta herrskap.
Ett fattigt och tarfligt hus, och frun r ett sdant utskott, att en
tjnare aldrig stannar hos henne ett helt r. Hon mter ut maten med
mtt och det mycket knapt till.

Emmi rodnade hftigt, men fann sig i detsamma och svarade:

-- Huru skulle de goda stllena frsl t alla? Ngra f nja sig med de
smre och tacka sin lycka att de ej behfva g ut och tigga.

Hon tog Lilli i famnen och trykte sitt ansikte mot barnets mjuka kropp.
Lilli fattade med bda hnderna i hennes hr och jollrade t t t t.




BORT FRN HEMMET.




Bort frn hemmet.


Fanny kom hem frn fortbildningslrovrket. Hon lade bckerna och ett
par hften ifrn sig p bordet i tamburen och tog af sig ytterplaggen.

Man hll p att stda i salen. Modern stkade dr tillsammans med
tjnsteflickan. Genom den ppna drren tittade Fanny ett gonblick in
och undrade fr sig sjlf, hvarfr man just s hr vid middagstiden hade
tagit itu med ett dylikt arbete. Det var vl af ngon srskild orsak.

Hon brydde sig ej om att frga, utan tog sina bcker och mnade just g
in i sitt eget lilla rum till vnster om tamburen, d modern i detsamma
upptkte henne.

-- Hr du, Vanny!

Fanny stannade.

-- Det kommer frmmande i eftermiddag. Kan du gissa hvem? N kom nu hit
nrmare. Inte orkar jag skrika nda dit. Gissa nu.

-- Jag kan inte.

-- Frsk, frsk!

-- Det kommer en fstman t er, sade Rika skrattande.

Fanny sg p henne med besvrad min.

-- Ja, ja, det r sant.

Moderns gon lyste af stolthet.

-- Ja visst, hvad r det du ser ynklig ut fr; friare kommer det i kvll
och riktiga doktorer p kpet. Gissar du inte ens nu? N du r d en --!
Doktor Sprooper kommer hit. Ja hvad sger du till det? Det var fasligt
hvad hon ser bortkommen ut. Jo, jo -- vran Vanny blir doktorinna, hon.
Doktorinna Sprooper.

-- Doktor Broberg! utropade Fanny frvnad. Kommer doktor Broberg hit?
Huru vet mor det? frgade Fanny p finska.

-- Alltid gr du p med din finska och kallar mig iti, fast jag tusen
gnger sagt dig att vi ro bttre folk och inte pigor och drngar. --
Huru jag vet? -- hon afbrt sig och steg litet bakt fr att se om det
hade lyckats henne att f gardinerna lagda i likadana veck som de,
hvilka syntes i kommerserdets fnster p andra sidan gatan.

-- Ja, huru jag vet. Doktorn sade det sjlf t pappa, nr pappa trffade
honom hos Vellmans herrskap.

Fannys hjrta krympte ihop.

-- Bad pappa honom komma?

-- Jo, s brukar man.

-- Men hvarfr? Ack hvarfr?

-- S du brkar! Pappa, skall jag sga dig, r handelsman och inte ngon
hkare bakom disken och kan be en doktor till sig precis lika bra som
Vellmans.

-- Men han r ju inte alls bekant och har aldrig varit hos oss.

-- Hvad gr det. Han kommer nu frsta gngen. Du sger att han inte r
bekant. N pappa har ju sett honom hos Vellmans i gr. Hrde du inte?

-- Frsta gngen hade han bort komma sjlf, objuden.

-- Prata inte rsk. Om pappa inte ber honom, kommer han naturligtvis
inte. Dr ser du nu Rika, sade modern p finska, vnd till pigan, hvad
sade jag? Inte r det hller henne i smaken. En mrkvrdig flicka, hon
frstr inte sitt eget bsta.

-- Ni r ju riktigt fjollig, frken Vanny, sade Rika och skrattade, dr
hon lg p alla fyra vid kakelugnen och torkade golfvet. Er pappa
skaffar er friare, och ni --

Fanny hrde inte mera, ty hon skyndade bort i sitt rum.

Det ville alls inte g att lsa den dagen. Tre, fyra gnger gick hon
igenom samma sida utan att frst hvad den innehll.

Slutligen flde hon boken i sin famn och lt blicken glida ut genom
fnstret. Man forslade varor till grden, fadern stod i magasinsdrren
och tog emot dem. Karlarna krkte sig djupt under de tunga mjlsckarna.

Fanny knde en svidande smrta i brstet, samma knsla, hvilken redan i
barndomen kommit henne att vrida sig likt en mask p metkroken. Redan p
frsta klassen, d hon observerade att kamraterna i hemlighet fnittrade
t moderns fasliga svenska eller gjorde narr af hennes ljligt
utstofferade kldningar.

Modern kom in, svettig af det myckna brket.

-- Klockan r sju. Skall du inte brja laga dig i ordning? Tag den
vackra ljusrda kldningen.

-- Inte s hr hemma, mamma.

-- Visst skall du stta den p dig.

-- En sdan drkt br man blott p danser eller andra strre
tillstllningar.

-- Alltid r du sdan. Om jag sger ngot, s visst r du alltid frdig
att grla emot.

-- Snlla mamma --

-- Hit kommer mycket frmmande, fabrikr Vellmans herrskap och
handelsman Ahlholms och mlar Saxmans och guldsmed Lindemans. Det blir
tillrckligt stor tillstllning skall jag tala om. S kommer det nnu
mnga andra.

-- Ja, mamma rknade upp dem vid bordet, afbrt Fanny. Men min gra
kldning vore nd lmpligare; den r inte s utstyrd och garnerad.

-- Det gr ingenting. Rimsorna och grannlterna gra den bara fin. Nr
pappa vill visa sin dotter t en doktor, s mste hon gra sig vacker,
det hjlper inte. Och din nya brosch och guldkeden skall du ocks taga
p dig. -- Ses, skynda dig nu, de komma strax.

Hon slt drren och gick bort lika snabt som hon kommit.

En djup suck brt sig vg ur Fannys brst. Hon lutade sig fver bordet,
stdde hufvudet mot armen och brast i grt.

Men det var icke alls klokt. Saken gjordes icke drigenom bttre, gonen
blefvo endast svullna och rda. I detsamma hrde hon ocks till sin
frskrckelse frmmande komma in i tamburen. Hastigt sprang hon till
tvttfatet, skljde sitt ansikte med kallt vatten och bytte sedan om
drkt, ssom modern bestmt.

I salen voro redan en hel mngd gster frsamlade, d hon steg in. Fru
Ahlholm satt i soffan, vid och bred i full paryr: p hufvudet en hvit
mssa, frn hvilken breda sidenband hngde ned p axlarna, i ronen
guldringar med lnga hngen, hvilka prydligt svngde och dinglade p
halsen hvar gng hon vnde p hufvudet. Fr frigt skedde detta
idkeligen, antagligen af den orsak, att hon ville hlla dem i jmn
rrelse, ty de hade mhnda eljes icke blifvit tillrckligt observerade.

Fru Ahlholm var utan tvifvel den mest framstende personen i sllskapet,
det sg man genast vid frsta gonkastet af hennes pretentisa min och
den beltna sjlfmedvetenhet, hvarmed hon blickade omkring sig. Och lika
ansprksfullt var alt, som tillhrde henne. Till exempel den gr, af
silkesblandadt ylletyg gjorda kldningen och den svarta spetssjalen p
hennes axlar, huru yfdes icke de och bredde ut sig alldeles som om de
velat sga: se p oss! -- hvad ro ni andra i bredd med oss!

Hon var ett fetlagdt, understsigt fruntimmer, p ngra och fyratio r,
mngden lik, hvarken ful eller vacker. Nu, d hon blifvit gammal, var
hyn brunrasmig, men ssom ung hade hon kanske varit hvithylt, d hret
nnu var linfrgadt. Af samma frg tyktes fven den glesa, rakt
utskjutande gonhrsstubben vara, s mycket man kunde urskilja af
densamma. De utstende, runda, blekbl gonen lyste af sjlfmedvetenhet,
och munnen var bestndigt dragen till ett beltet leende, s att de sm
tnderna blnkte fram, och till och med tandkttet syntes, isynnerhet p
sidorna. P ena kinden satt ett fdelsemrke eller en vrta, med ngra
lnga hrstrn ytterst, och just p det stlle, hvilket skt ut i en
rundel, d munnen drogs till skratt. Annars, som sagdt, var hon mngden
lik, hvarken ful eller vacker.

Fru Saxman, mlarens hustru, satt blek och mager nrmast henne; hon
petade idkeligen med ena handens pekfinger om sina lppar och hrde
kutryggig och aktningsfullt uppmrksam p fru Ahlholms prat, hvilket hon
alt emellant interfolierade med sm bifallande ljud. Ngon motsatt
sikt uttrykte hon aldrig ens fr unders skull, och mnga ord var det
fr frigt inte hller som hon i en fljd vgade komma fram med.

I stllet frskte ett yngre fruntimmer, som satt p andra sidan,
midtemot soffan, att alt emellant f ordet, fastn fru Ahlholm
omintetgjorde alla dylika anstrngningar, i det hon hjde rsten nnu
mera och gaf kadt eftertryck t sina ord. Det var fru Lindeman, hvilken
allmnt benmdes kalendern, af orsak att hon p det allra noggrannaste
knde till alla mnniskors frhllanden, ja mycket bttre n de sjlfva.
Hon hade ett mrkvrdigt godt minne. Hon kom precis ihg huru mnga
kldningar, hattar, trjor och andra kldespersedlar hvar och en af
hennes bekanta gde. Dessutom kunde hon p pennin sga huru mycket de
kostat, nr de voro gjorda, hvilken smmerska som sytt dem, frn hvilken
bod tyget var kpt och dussintals andra omstndigheter, hvilka stodo i
ngon som hlst gemenskap med denna viktiga sak.

Med lika skarp iakttagelsefrmga utletade hon fven mnniskornas minsta
svagheter, drog fram dem, frstorade och frglade dem med sdan
konstfrdighet, att af den stackare, hvilken rkade vara freml drfr,
slutligen ej syntes ngot annat n dessa hans dliga sidor.

Och ingen knde s vl till stadens skvallerhistorier som fru Lindeman,
hvilken riktigt njt, nr hon fick bertta dem. Och hrarena njto
vlfrstendes ocks. Hvad r fr oss, lga, jordiska varelser
angenmare, n att hra andra klandras och smdas!

Fru Ahlholm hade kort fre Fannys intrde skrutit med sin son, Alfred,
hvilken med stort besvr, sedan han suttit tv r p hvarje klass,
klttrat upp nda till fjrde klassen i lyceet.

-- Guvernrens son och han ro nu s ovanligt goda vnner. Hvarenda dag
gr han hos Alfred.

-- Har ni hrt hvad guvernrskan sagt? -- frskte fru Lindeman
inflicka.

Men fru Ahlholm hjde rsten:

-- Och hr om sistens, d han var sjuk, s skickade han genast efter
Alfred fr att komma och leka med sig -- Plewna, eller hvad de m ha
spelat.

-- Hvad guvernrskan sagt -- bjd fru Lindeman ter till att kila in.

Fru Ahlholm hjde rsten nnu mera.

-- Och dr mste gossen sedan bli hela dagen, nda till kvllen. Han
fick till och med ta vid samma bord som guvernren sjlf; guvernrskan
hade presenterat honom, och s hade de placerat honom vid guvernrens
sida.

Fru Lindeman drog hftigt sin stol t sidan, nrmare de andra fruarna,
och brjade hviska till dem:

-- Den lter d aldrig ngon annan sga ett ord. -- Om Fellmans
bjudning, vet ni, hade guvernrskan sagt att det inte var fint alls,
rysligt mycket mat, men alt illa tillredt. Husan var hos oss och
berttade om det. -- Se, dr kommer ju Fanny. -- Hon snkte rsten. --
N, nog r hon nu pyntad och utstyrd. Gubben Penttinen lr ha bjudit hit
doktor Broberg -- eller Sprooper som vrdinnan i det hr huset sger,
hi, hi, hi, -- han hoppas nmligen f honom till mg. Men jag tror att
det r ffngt. -- God afton, god afton, frken Fanny! Ni blir bara
vackrare dag fr dag.

-- Jag har ej sett Fanny p lng tid, sade fru Ahlholm, nog skulle det
ju passa att ngon gng sticka sig in fven hos oss, fast vi inte ha
ngra dttrar. Men det fins ju i stllet sner, och gossarna ro i alla
fall salt i grten, inte sant? N, medge du bara, ro de kanhnda inte
salt i grten?

Hon skrattade bredt, de andra fnissade ocks, och slutligen uppstod en
formlig skrattkr, i hvilken pappa och mamma fven instmde.

Fanny drog sig frlgen till en knut.

-- Inte kan hon kurtisera alls, den dr Vanny, brjade fru Penttinen
utan att fsta afseende vid Fannys bedjande gonkast, nog blir hon nnu
gammalpiga.

-- Gammalpiga! ropade gsterna med en mun. Inte lta herrarna en sdan
flicka bli gammalpiga.

Modern myste frnjd; denna motsgelse hade hon just skt f fram. Men
Fanny varseblef huru fru Lindeman med armbgen knykte i sin granne och
lutade sig fr att hviska ngot till henne. Grannen skrattade t detta,
berttade samma sak t sin sidokamrat, och andra, som sutto i nrheten,
bjde sig fven fram fr att hra. Alla fnissade, och af de frstulna
gonkast, hvilka de alt emellant riktade p modern, mrkte Fanny mycket
vl att de hade roligt p dennas bekostnad.

Dessvrre mrkte modern ingenting.

-- Besynnerligt att inte Vellmans herrskap nnu kommer och doktor
Sprooper inte hller.

Munterheten steg rundtomkring fru Lindeman. Men modern sg blott p dem
helt oskyldigt och fortsatte:

-- Hr f vi nu sitta och sitta med torra munnar.

-- Bry er fr all del inte om det, fru Penttinen. Nog orka vi alltid
vnta s lnge tils doktor Sprooper kommer.

Fru Lindeman sade det mycket allvarsamt, men de andra hade svrt att
hlla sig fr skratt.

P klaffen varseblef Fanny till sin frskrkkelse brnnvinskarafinen och
tv glas. mnade de ter brja tillstllningen med att bjuda omkring
brnnvinssupar?

Hon mnade g till fadern, taga honom afsides och tala med honom drom,
men just i detsamma intrdde svl herrskapet Fellman som doktor Broberg
i tamburen, och frldrarna skyndade hvardera att taga emot dem.

Med hjrtat i halsgropen vntade Fanny tils de nyanlnda vlkomnats.
Drefter skyndade hon till fadern och tog honom i armen.

-- Pappa, snlla pappa, inte brnnvin. Ingenstans bjuder man sdant,
aldrig hos herrskap. Pappa skall inte gra det, hviskade hon helt sakta
p finska, hvilket sprk fadern tlte bttre n modern, p grund af att
han ej begrep ett ord svenska.

Hon hade trar i gonen, och hnderna darrade.

Men Penttinen sg med vlbehag p sin dotter, hvilken stod vid hans
sida, skr och fager som en ros.

-- Var tyst, liksom jag inte skulle begripa den saken.

-- Tro mig, pappa...

-- Nja, naturligtvis bjuds det inte t dig eller andra unga flickor,
det frsts.

-- Och inte t herrarna hller, snlla, gulle pappa -- bjud inte --

-- G nu din vg och lt mig skta den hr saken sjlf.

Penttinen tog brickan och slog bda glasen fulla.

Fanny gick tillbaka till sin stol.

Frn en vr sg hon sedan huru fadern gick till hvar och en med sin
bricka, trugade och tvang dem att smaka och om mjligt dricka till
botten.

-- Ingen fr komma och sga att det hos oss r lngt emellan suparna,
demonstrerade han, eller att vi inte traktera vra gster, d vi engng
bjudit dem p kalas.

Nu nrmade han sig doktor Broberg. Fanny vgade knappast flja honom
lngre. Hon gjorde det dock, hrde och betraktade andlst hvad dr sades
och gjordes.

Broberg smlog, drog i sina mustascher och skakade p hufvudet.

-- Ses, ta p nu bara, inte ser Fanny det, och om hon ocks ser, s r
det ju inte desto farligare. Vi ska supa tillsammans, jag tar det andra
glaset. N kippis nu, vi ska dricka svrsonens skl.

-- Nej, nej, tackar s mycket, jag dricker inte brnnvin, afvrjde
Broberg och drog sig tillbaka.

-- N hvad krusar ni nu dr ondigtvis.

-- Nej tack, vrkligen inte.

Och drmed mste Penttinen slutligen lmna honom.

Men han kom tillbaka, ssnart han ftt alla de friga att inmundiga
suparna, blinkade hemlighetsfullt med gonen och knykte Broberg i
rockuppslaget.

-- G ni bara bort och stt er bredvid Fanny, det gr nog an.

Fanny hrde detta. Hon hrdade icke lngre ut, steg upp och mnade bege
sig till sitt rum.

-- Fanny, Fanny, hvart gr du? ropade Penttinen. Kom hit frst.

Fanny mste stanna.

-- Hit, hit --

Fadern tog henne vid handen och drog henne nrmare.

-- Kom hit och sprka med doktor Broberg.

Fanny mste lyda. Hon skulle hlst flytt bort, ut p gatan och sedan
lngs landsvgen ut frn staden, s lngt hemifrn som mjligt, fr att
icke mera p hela kvllen behfva visa sitt ansikte fr ngon mnniska.
Men hon frmdde ej. Hon var alldeles afdomnad, ssom en ddsdmd,
hvilken icke mera hoppas p rddning. Dden hade dock varit ltt i
jmfrelse med denna skam.

-- Se nu, huru hon r blyg, forsatte Penttinen. Alldeles som om det
kantnka inte vore i smaken. Men sdana ro de flickorna.

Han skrattade spetsfundigt, lmnade dem p tumanhand och vnde sig till
andra.

Viljelst och utan att veta hvad hon gjorde hade Fanny sjunkit ned p en
stol. Broberg stod framfr henne, smlog frlget och strk sina
mustascher. Fanny vgade icke lyfta sina gon frn golfvet. Hennes blick
fste sig vid Brobergs stfvelspets och stannade dr som fastnitad,
oaktadt fremlet icke egentligen erbjd ngonting srskildt
betraktansvrdt. Det var en alldeles vanlig, blankad stfvelspets,
kanske ngot spetsigare n faderns, och kanske blankare ocks.

-- Frken Penttinen gr i fortbildningslrovrket, eller huru? yttrade
Broberg fr att brja ett samtal.

-- Ja, hviskade Fanny s sakta att det knappast hrdes och lutade
hufvudet nnu djupare ned.

-- Dr lr finnas mnga elever.

-- Ja.

-- Slutar ni kanske redan i vr?

-- Ja.

-- Just nr jag kommer dit ssom lrare.

Fanny glmde sig och sg hastigt upp. Skulle doktor Broberg komma till
fortbildningslrovrket nsta r? Det hade hon ej ens hrt om.

-- Nmligen i historie och geografi.

I hennes mnen! Fannys hufvud sjnk ter ned, och gonen fstes nyo vid
stfvelspetsen.

Hvarfr hade de honom icke redan i r. D skulle han skert ftt andra
tankar om henne n nu. Fanny viste att lrarena tykte om henne. Genom
flit och frmga hade hon vunnit allas bevgenhet. Och dr var hon
alltid fri och liflig, d hon icke, liksom hemma, behfde skmmas fr
ngonting eller bestndigt darra fr sdant, som hon icke rdde fr och
hvilket hon icke kunde hjlpa med bsta vilja i vrlden.

-- Ni spelar skert, frken, eftersom hr finnes piano?

-- Ja.

-- Skulle ni inte vilja lta oss hra ngonting?

Fanny steg upp och gick tvrs fver salen till pianot.

Tv ofantliga brickor cirkulerade bland gsterna. P den ena bjds
kaffe, p den andra bakvrk, tminstone sex, sju olika sorter.

Kaffe nnu vid denna tid! hviskade fru Lindeman till sina grannar. Inte
har den Penttiskan reda p seder och bruk mera n hennes man. Alla
mjliga bli ocks nufrtiden handelsmn. Drng var Penttinen i brjan,
nr han kom hit till staden, det kommer jag utmrkt vl ihg, och frun
var piga, fastn de nu ro s uppblsta att de knappast rymmas i sina
skinn. Men det r en gammal sanning: nr katten blir bjrn, d r han
frst en riktig matador.

Hon mste afbryta sig, ty brickan kom just fram till henne. Det var gra
med att f klart fr sig alla de olika brdslagen, s att fr all del
ingen sort af misstag skulle undg henne. Hon samlade famnen full af
bakvrk med ena handen, medan hon i den andra hll den fylda
kaffekoppen. Men likafullt kastade hon en lysten blick efter brickan, d
den frdes bort, osker om huruvida hon vrkligen ftt af alla sorter,
eller om kanske ngon i alla fall blifvit glmd.

-- Nog skulle de psa, om de finge Fanny gift med doktor Broberg. Men
draf blir intet, det sger jag. Det vgar jag sl vad om. Hur skulle
han vilja blifva slkt med sdant obildadt folk! fver sin
kpmansvrdighet stoltsera de och tro att ingen hr r deras gelike.
Pyh! en kpman, liksom det vore hela vrlden! Konkurs gra de frr eller
senare hvarenda en. Dr r sen hela den hrligheten.

Hon afbrt sig, d hon stoppade en stor, i kaffekoppen bltt
hvetebrdsbit i munnen. Den hann hon knappast ordentligt svlja, innan
hon redan fortsatte:

-- Och inte tycker jag fr min del att den dr Fanny r ngot s
srskildt, hon fr ju knappast ordet ur munnen. Och hemma hrs hon inte
utrtta det bittersta. Sitter bara med boken i handen -- hyh -- hvad har
man fr nytta af ett sdant belte? Ingalunda vill ngon, som riktigt
begriper sig p saken, ha henne till hustru.

P samma stt gick det vidare. Den andra behfde blott hra p och
bifalla.

-- Jas, Fanny mnar brja spela? myste fru Ahlholm. Jag undrade just
hvarfr hon s hastigt lmnade doktor Broberg.

-- Ja, hvarfr pratade hon nu inte med Sprooper, sade fru Penttinen, nog
skulle hon ju hunnit spela litet senare.

-- Fanny, kom hit! ropade fru Ahlholm, vi ha ngonting att sga dig, din
mamma och jag.

Fanny kom. Fru Ahlholm bjde sig fver bordet och hviskade s att alla
hrde:

-- Lmna du spelningen till litet senare och g och tala med doktor
Broberg igen. Inte vet du nr du en annan gng trffar honom.

Hon drog sig tillbaka, skrattade och blinkade hemlighetsfullt med
gonen. De andra fruarna logo frnjdt, och af deras uppsyn mrktes att
de nog frstodo hvad fru Ahlholm syftade och att de af fullaste hjrta
instmde.

Men Fanny rodnade och blef s frlgen, att hon icke viste hvad hon
skulle gra.

-- Ja, samma jag sger, blandade sig modern i samtalet. Doktor Sprooper
vill nog grna prata med dig.

-- Han bad mig just spela! fick Fanny fram.

-- Jas, bad han? N det var en annan sak, nog mste du ju spela d,
eftersom han bedt. Och spela nu riktigt vackert, ropade modern efter
henne.

Hon spelade utantill ngra mindre stycken, hvilka ingen hrde p. Doktor
Broberg frskte till en brjan gra det, men han mste snart afst, ty
samtalet, gick s lnge musiken varade, i ett enda hgljudt sorl,
hvilket fverrstade den fullkomligt. Frst nr musiken upphrde,
tystnade fven sorlet fr ett gonblick, och alla vnde sig till Fanny
fr att tacka henne.

Fru Ahlholm vinkade henne till sig.

-- Ser du nu -- herrarna sitta redan omkring toddybordet, och inte lra
de bege sig drifrn i hast. Hvad var det jag sade nyss? Du skulle bara
ha trott mig.

Fanny smlog tvunget. Detta skulle naturligtvis frestlla skmt, man
mste vl d smle. Och p det sttet slapp man tminstone att svara.

Hon mnade draga sig t sidan, men fru Ahlholm hll henne tillbaka.

-- Sitt hr. G inte bort. Hvarfr skulle inte ungdomen ibland kunna
sitta med de gamla, synnerligast d andra unga ej finnas till hands.

Dr mste Fanny sedan sitta och hra p deras prat. Naturligtvis hade
hon bort deltaga i samtalet, men, oaktadt alla anstrngningar, kunde hon
ej hitta p ngonting att sga.

Fr frigt var det omjligt att lnge orka flja med deras prat. Hon
frsjnk smningom i sina egna tankar.

Hon hade engng trffat doktor Broberg p skrinnskobanan. De hade
blifvit presenterade fr hvarandra och skrunnit tillsammans en stund. D
hade Fanny knt sig friare och gladare n ngonsin frr. Ocks eftert
hade hon grna erinrat sig detta gonblick. Men nu, hrefter --?

O, om hon blott kunde glmma alt, begrafva sig i sina bcker och icke
bry sig om ngonting annat.

Den kvllen samtalade hon icke vidare med doktor Broberg. Men d
gsterna begfvo sig bort, uppmanade fadern denne att beska huset och
bekrftade uppmaningen med en frstulen blinkning. Fanny stod dr
bredvid, hrde och uppfattade alt, fastn hon icke lyfte sin blick frn
golfvet.

Inom sig beslt hon stlla s till, att doktor Broberg aldrig mera
skulle trffa henne, ej ens p gatan -- hon skulle nog kunna undvika
alla tillflliga mten.

Knappast hade en vecka gtt, frrn Penttinen berttade att han nyo
bjudit doktor Broberg till dem. Denne kom dock ej, utan fregaf hinder.

Fanny begrep nog den egentliga orsaken hrtill och bnfll hos fadern
att han icke ngonsin mera skulle frnya inbjudningen.

-- Jag kommer inte in, pappa, d hr ro ungherrar, jag kommer bestmdt
icke in. Jag skms s frfrligt, nr pappa alltid talar p det dr
sttet.

-- Kantnka nu! Jag skulle kanske inte f skaffa man t min dotter.

-- Jag bryr mig inte om man. Jag gifter mig aldrig.

-- I det fallet gifter jag bort dig med vld. -- Du skulle kantnka inte
gifta dig! Alt skall man hra. Men s sga ju flickorna alltid. Och nd
vilja de s grna.

-- Det sger jag att inte blir du ngon gammalpiga, fll modern ifrigt
in.

-- Om pappa hlst skulle lofva att aldrig mera bjuda doktor Broberg hit.
Lofvar pappa?

-- Nej, det gr jag visst inte.

-- Snlla pappa --! Inte lnar det sig ju i alla fall. Han bryr sig inte
om mig -- och jag bryr mig inte om honom.

-- Visst bryr han sig om dig, det skall du f se. Och du skulle inte bry
dig om honom? Om en doktor! Vntar du kanske p en grefve?

-- Ja, samma jag sger, blandade sig modern i samtalet, kanske du vntar
p en grefve!

-- Jag vntar hvarken p en grefve eller p ngon annan. Nog kan jag ju
frsrja mig sjlf, s snart jag slutat fortbildningslrovrket. Jag
blir lrarinna.

-- Och gammalpiga! -- Nej Vanny, draf blir intet slnge jag har
ngonting att sga, invnde modern. Vi ha inte kostat p dig och skolat
dig fr att du skall g och bli gammalpiga. Hyi!

Hvarken Fannys bner eller trar hjlpte. Ssnart Penttinen trffade
doktor Broberg, bad han honom alltid beska dem. Fanny har s ledsamt
efter er, tillade han dessutom ibland.

Men d han berttade drom hemma, blef det riktigt galet. Fanny grt
hvarje dag i en hel veckas tid och hvarken t eller talade.

-- Du r d en riktig fjolla, sade modern.

Fanny svarade icke ett ord, utan grt nnu hftigare. Fru Penttinen blef
redan ngslig fr huru det slutligen skulle g med dottern, d hon icke
fick henne lugnad.

-- Hvarfr talade du om det fr henne, grlade hon p mannen. Hon grter
sig ju blind.

Slutligen upphrde dock Fannys trar, och d hon fven eljes frefll
lugn och stillsam, trodde frldrarna att hon glmt hela saken. De
mrkte icke den fasta beslutsamhet, hvilken nu i stllet fr den forna
skyggheten afspeglade sig i hennes anletsdrag.

Men de skulle innan kort f erfara den.

Vrterminen led mot sitt slut, d Fanny en dag berttade att hon antagit
tjnst ssom folkskollrarinna i Pllismki, lngt borta i norr. P
fortbildningslrovrket hade lraren frgat om ngon af kandidaterna
hade lust att bege sig dit. Lnen vore liten, endast sexhundra mark, och
dessutom lg skolan flere mil frn kyrkbyn i nordostligaste hrnet af
socknen, hvarfr dr antagligen skulle komma att blifva ngot ensligt
och ledsamt.

Fanny var ej rdd hrfr. Ensamheten var frihet, och ur demarken
hgrade mot henne skog och sj, blomstrande ngar, solsken och
fgelsng; just dit lngtade hon. Och hon anmlde sig fr tjnsten.

Kamraterna frvnades.

-- Hvad tnker du p, Fanny? Nog yppa sig nnu bttre stllen. Nr man
r ung, begrafvar man sig inte i vildmarken. Du r ju alldeles tokig.

Men Fanny stod vid sitt beslut, och tjnsten gafs t henne.

Frst nr saken var definitivt afgjord, talade hon om det hemma. Modern
slog ihop hnderna och satte sig. Fadern blef stende med ppen mun och
kunde frst ingenting sga, utan stirrade blott p modern.

-- Folkskollrarinna i Pllismki! ropade modern slutligen. Aldrig i
vrlden!

-- Jo visst.

-- Tror du att vi ro s fattiga att vi ej skulle ha rd att hlla dig
hemma? sade fadern, ssnart han litet hmtat sig frn sin frsta hpnad.

-- Inte r det drfr.

-- Men hvarfr d?

Fanny svarade icke strax.

-- Sg hvarfr?

-- Drfr att jag vill bli lrarinna.

-- Nog fr du vl plats hr i staden, blott du vntar litet. Hr finnas
ju s mnga skolor.

-- Hr vill jag inte bli. Jag far hllre till landet eller ngon
annorstans.

-- Hon vill bort hemifrn, sade modern och sg p fadern.

-- Har du det kanske inte bra hr hos dina frldrar? frgade fadern. Du
har det till och med altfr bra. Du fr alt hvad du ngonsin nskar.
Eller har du ngonting att klaga fver? Fattas dig ngonting?

Fanny slog ner gonen, vnde p boken, som hon bar i handen, och sade
ingenting.

-- Sg d ut! Fattas dig ngot?

-- Nej, hviskade hon och snkte hufvudet nnu djupare.

-- N ja. Men hvarfr vill du d bort? Och om det hlst vore till ett
ordentligt stlle, men dit, rakt till bondlandet, midt uppe i demarken.

Fanny kunde ju inte sga hvarfr. Hon ville endast bort och stod fast
drvid trots frestllningar, bner, hrda ord och hotelser.

-- Tror du dig komma till rtta med sexhundra mark, frgade fadern en
gng. Det rcker ju inte ens till mat, n mindre till klder? Af mig fr
du ingenting, inte en penni, var sker p det. -- Om du stannar hemma,
kper jag t dig ljusgrtt siden till kldning frn kommerserdets hr
midt emot. Nyss inkommet, utmrkt vackert. Har du sett det?

-- Nej, men inte bryr jag mig om det.

-- Om du inte bryr dig om det, s tag ngot annat, som bttre faller dig
i smaken. Jag ger dig genast pengarna i handen, om du bara lofvar att
lmna dina galna funderingar och bli hemma. Du behfver ej arbeta fr
ditt brd, nog orkar jag fda dig alltid. Du fr roa dig s mycket du
ngonsin vill. Fara frn bal till bal, dansa och flnga omkring och inte
srja fr ngonting. S gifter du dig efter ngra r -- jag borgar fr
att du hr skall f fstmn tillrckligt att vlja p. Men dr? I
Pllismki blir du skert gammalpiga.

-- Hvad skulle dr finnas annat n bnder, klagade modern.

-- Inte bryr jag mig om ngra friare.

Och drvid blef det. P sitt lugna och stillsamma stt var Fanny
stndaktig i sitt beslut. Hvarken fadern eller modern kunde invrka p
henne det ringaste.

De srjde. Modern grt flere gnger, och s ofta Fanny sg det, blef hon
alltid ngslig till mods. Hon knde nstan samvetskval, men det oaktadt
kunde hon ej tnka p att bli hemma. Hela hennes varelse uppreste sig
bestmdt dremot.

-- Du skulle hllre fara till Helsingfors, Fanny, sade fru Ahlholm, t
hvilken modern engng anfrtrott sina bekymmer. -- Det vore nd ngot
helt annat. Du skulle f g p teatern, p cirkus och i modemagasinen,
voj, voj, nd, nog r du riktigt fjollig som inte vill till
Helsingfors. Dit skulle din pappa grna lta dig fara.

-- Ja, pappa rknar minsann inte p pengarna, sade modern.

-- Ser du nu! Och drifrn skulle du tervnda s fin och frnm att det
inte vore litet. Kom nu med mig, jag mnar mig just dit i hst.

-- Jestandes, Vanny, jag gr p minuten och talar med pappa om saken.

-- Nej, g inte mamma, g inte. Inte har jag lust att fara till
Helsingfors.

-- Det r sledes blott ditt eget tycke du fljer, utropade fru Ahlholm
och blef s vred att hon rodnade nda upp till ronsnibbarna. -- Jag
trodde att Fanny ftt s mycken bildning, att hon skulle veta lyda sina
frldrar och framfr alt annat rtta sig efter deras vilja. Men nu ser
jag att jag grundligt misstagit mig p dig. En sdan halsstarrighet har
jag nnu aldrig sett.

-- Och inte jag hller, sade fru Saxman, hvilken fven var nrvarande.

Fru Ahlholm rtade p ryggen och kastade en vredgad blick p Fanny. Fru
Saxman ter runkade p sitt hufvud frn hger till vnster och frn
vnster till hger och kunde icke nog beskrma sig fver att en ung
flicka skulle behandla sina frldrar p ett sdant stt.

Fru Penttinen brast ut i grt.

-- Vi hafva hllit henne som i glasskp, sade hon, turvis torkande sina
gon och snytande sin nsa. Aldrig har pappa sagt nej och inte jag
hller, hon m ha begrt hvad som hlst. Men inte har hon nd varit
njd; ofta ha vi mrkt -- --

-- Sg inte s, mamma.

-- Nej, hon har inte varit belten sen hller, det har man ju nog sett.

-- Fanny r ett otacksamt barn, yttrade fru Ahlholm, full af del vrede,
ett otacksamt barn, som inte bryr sig det ringaste om sina frldrar.

-- Hoj, oj, oj, som inte bryr sig det ringaste om sina frldrar,
ackompanjerade fru Saxman, och nu vaggade hela hennes kropp frn vnster
till hger och frn hger till vnster.

-- Hr du nu, Vanny, hvad alla mnniskor sga.

Och fr att ocks andra sade det, var modern desto djupare fvertygad om
att Fanny svrt felat mot sina frldrar. Hon grt drfr dubbelt vrre
och ansg sig lida en ofrrtt, hvars make vl nnu icke blifvit spord i
vrlden.

Fanny satt dr som en arm syndare, med hnderna i kors. Knappast vgade
hon se upp, s dlig och oduglig frefll hon sig sjlf.

Hon var redan p vg att ngra sig. Hade hon vrkligen lof att lmna
sina frldrar och vlla dem sorg och saknad? Den tanken sved i henne
och gjorde henne beklmd.

Men hon frestlde sig hurudant lifvet skulle blifva hr hemma. Man
skulle styra ut henne och brka med henne nnu vrre n frr. Man skulle
skryta med henne infr alla mnniskor, hon skulle visas och bjudas ut t
ungherrarna.

Nej aldrig! Hon skulle icke kunna st ut med det. Hllre hvad som hlst.

Och hon lyfte upp hufvudet. Sade icke ett ord, utan sg blott allvarligt
framfr sig. Ett djupt lodrtt veck hade bildat sig emellan gonbrynen,
och lpparna slto sig ttt tillsammans. Hennes beslut var oryggligt.

Dagen fr afresan kom. Hemifrn fljde ingen henne till bten. Rika
skulle nog hafva kommit, men fadern och modern frbjdo det. Frldrarna
sade knapt farvl till henne. Med tungt sinne gick Fanny ensam gatan
utfr.

Men morgonsolen lyste klar, vid stranden var det lif och rrelse,
vgorna plaskade muntert kring btens sidor, och sjn lg vidppen s
lngt gat kunde n. Frden begynte, bekymren veko och blefvo efter, ty
lngt borta i fjrran hgrade en ny, frhoppningsfull framtid.




AGNES.




I.


Hon var mitt ideal i skolan. Jag kunde ibland under timmarna sitta och
betrakta henne, s att jag ej alls viste hvad saken glde, d jag
ofrmodadt fick en frga. Jag rodnade, kunde icke svara, fick af lraren
en frebrende blick och kom s ter fr en tid ihg att egna honom min
uppmrksamhet.

Agnes gon beundrade jag isynnerhet. De voro stora, ovala och bruna,
fverskuggade af lnga, mrka gonhr. Blicken var djup, ngot svrmisk
och afspeglade alla de minsta knslouttryck och skiftningar. -- Just
emedan dessa gon alltid voro s lifliga och sjlfulla, trttnade man
icke att betrakta och beundra henne.

Hon var i sanning vacker: hyn frisk och hvit, p de sammetslena kinderna
en skr rodnad, pannans blndande renhet frhjdes af svartglnsande
lockar, och mot den hvita nacken gjorde de slingrande hrfltorna en
utmrkt effekt.

Sknheten ensam skulle dock icke betydt s mycket, om icke drjmte hela
hennes vsen varit fullt af ett fint, hnfrande behag, hvarje rrelse
mjuk och gracis, vxten vacker, gngen smidig och ltt. Ingen var
nrmelsevis lik henne.

Men jag beundrade henne icke allenast fr dessa yttre egenskapers skull.
Snart skulle jag ftt nog af dem, om hon till sitt inre varit ihlig och
tom, ssom sknheter vanligtvis sgas vara. Men fven i andligt afseende
stod Agnes hgre n vi andra. Hon var bde klartnkt och skarpsinnig
samt begfvad med en ren, flckfri karaktr och en brinnande strfvan
efter kunskaper och alt upphjdt i allmnhet. Blotta tanken att Agnes
kunde misstaga sig eller gra ngonting klandervrdt frefll mig
alldeles omjlig. Om jag ngonsin tvekade eller icke kunde klargra fr
mig hvad som var rtt och hvad ortt, frgade jag mig endast: huru
skulle Agnes i detta fall handla? Sedan gjorde jag s, som jag antog att
hon i mitt stlle skulle gjort.

Agnes' tysta klander vrkade p mig mycket djupare n det straff jag
erhll af lraren. Jag mins nnu ett exempel hrp.

Vi hade en morgon kommit fr tidigt till skolan. Klockan var half nio
och lektionen brjade frst klockan nio.

-- Vi ska' g att spatsera, Lisi, freslog Fanny; hennes hg stod alltid
till upptg och sjlfsvld.

Jag var genast frdig, och vi lyckades fvertala Anna att komma med.

Vi gingo ganska lngt, ett stycke utom tullporten, skrattande och
pratande. Visserligen hade vi ingenting srskildt att skratta t, men
den inre beltenheten och lifsgldjen mste p ngot stt ge sig
uttryck. Naturligtvis glmde vi bde tidens gng och skolan.

Ett vedlass kom krande emot oss.

-- Snlla husbond, tag oss med p lasset, vi ro s trtta, bad Fanny
med klagande rst.

-- Ja, tag oss upp p lasset, inte vga vi mycket!

Han stannade och sg leende p oss.

-- Mnntro ni skulle hllas dr uppe?

-- Det gra vi nog.

-- N stig opp d och frsk.

Vi klngde upp ett, tu, tre, och sutto sedan uppspetade i hjden,
ofvanp vedtrna, njda och beltna.

Himmel, hvad det var roligt!

-- Skola vi ka s hr genom staden?

-- Ja, lt oss gra det!

-- Nej, men tror ni vi vga? frgade Anna.

-- Hvarfr skulle vi inte vga? Fanny kastade trotsigt hufvudet bakt.

-- Naturligtvis vga vi, frskrade jag.

Hsten gick i skridt lngs stadens gator, mnniskorna tittade p oss som
p undervrk, men vi behllo vr upphjda plats och bevrdigade dem
blott med stolta blickar.

-- Hvart skola vi kra? frgade karlen.

-- Till fruntimmersskolan.

-- Hvar fins den?

-- Den dr gula grden vid torghrnet.

Han mnade sledes kra oss nda fram.

-- Hvad skola flickorna sga, d de se oss komma kande till skolan p
ett vedlass? De skola d ndtligen bli frvnade!

Vi hade svrt att hlla oss fr skratt, men frskte dock se allvarsamma
ut, ltsande som om vi inte alls vetat att en slik frd var ngonting
ovanligt.

Slutligen voro vi utanfr fnstren. Dr inne var mrkvrdigt stilla. Vi
kastade en sidoblick dit. O himmel -- timmen hade redan brjat!

Stoltheten frsvann hastigt och p samma gng gldjen.

-- Hvad skola vi gra? Huru skola vi vga g in? Och hvad skola vi sga?
Hvem gr frst?

Hsten hade stannat utanfr porten. Hgst modstulna klefvo vi ned, utan
att ens komma ihg att tacka vr vnliga krsven.

-- Hvem gr frst in i klassen?

Fanny kastade ter hufvudet bakt, slog upp drren och steg in -- -- Jag
fljde, fastn icke fullt s modigt. Anna bildade eftertruppen, hela
hopen rddare n vi.

Den allmnna uppmrksamheten vnde sig mot oss och, fljda af allas
blickar, skte vi att undfallande smyga oss fram till vra platser.

Drefter begynte genast ett strngt frhr, p hvilket domen omedelbart
fljde. En timmes arrest? Pyh -- det gjorde ingenting, det kunde man
grna st ut med efter ett sdant trefligt fventyr. Nr kvarten kom,
brydde vi oss icke mer det ringaste om hela bestraffningen.

Flickorna samlades omkring oss.

-- Huru lngt kte ni p vedlasset?

-- nda ifrn Kotkankallio.

-- Du milde! Och igenom hela staden?

-- Naturligtvis!

-- Herrejess! Mtte ni inte ngon?

-- Jo visst, mnga. Till exempel biskopen.

-- Gud! Och han sg er?

-- Naturligtvis sg han oss. Men vi ltsade inte alls mrka honom.

-- Nej, men tnk!

-- Ja, tnk!

De sgo med stora gon p hvarandra och p oss. Vi beundrades. Och vi
voro ngot beltna.

Vi tflade om att skryta med vr djrfhet. Mnniskorna hade skyndat till
fnstren fr att betrakta oss, de mtande hade stannat p gatorna, men
vi hade icke brytt oss om ngonting! -- Ett sdant fventyr hade nnu
ingen upplefvat, och vi skulle hller aldrig i vrlden glmma det.
Makalst roligt hade vi haft, lasset var nnu drtill s frskrckligt
hgt -- skert var dr minst en famn ved p det! Och inte skulle hvar
och en vgat gra det, knappast ngon enda flicka i hela skolan utom vi
tre.

Vr stolthet knde naturligtvis inga grnser. Flickorna omkring oss
upphrde icke att himla sig. Vrt anseende hade stigit otroligt, det sg
man tydligt p deras blickar.

Agnes satt ett stycke drifrn och hrde p, men sade ingenting. Hon
vnde lngsamt bort hufvudet, men jag uppfngade dock en skymt af hennes
blick. Det var alldeles nog. Jag fick liksom en kall dusch fver mig.

Jag hvarken skrt eller skrattade mera. Jag drog mig skamflat ifrn de
andra och satte mig p min plats. Agnes ogillade vr handling --! Och nu
frstod ocks jag pltsligt huru frfrligt dumt vi burit oss t.
Alldeles som sjlfsvldiga pojkslynglar. Hade man ngonsin sett eller
hrt talas om att flickor kte p vedlass? Agnes skulle p inga vilkor
gjort ngonting sdant. Huru kunde vi vara s tokiga, hvar hade vi haft
vra tankar! Nu skulle kanske hela skolan fr vr skull rka i vanrykte.
Jag knde mig hgst olycklig.

Dr hll Fanny alt fortfarande p att skrfla, medan flickorna himlade
sig. Det brjade plga mig, deras munterhet skar mig i ronen. Agnes
blddrade i sina bcker, hon ville ingenting mera hra. Huru djupt hade
vi icke sjunkit i hennes gon! Jag var nstan grtfrdig.

Jag vgade icke g nra henne. Hon sg s allvarsam ut. Skulle hon
ngonsin glmma denna hndelse? Eller skulle hon hela sitt lif igenom
hysa en dlig tanke om mig? nnu lnga tider eftert lg denna farhga
fver mig som en tung brda.

Jag vgade icke nrmare utforska hennes sinnesstmning, ty jag var
alltid mycket blyg gentemot Agnes; aldrig kunde jag tala med henne fritt
och ppet som med de andra kamraterna, utan hll mig hlst litet afsides
eller tystnade, om jag kom tillsammans med henne. Ingen af oss kunde fr
frigt bermma sig af att vara hennes speciella vn, t hvilken hon
skulle anfrtrott sina hjrtehemligheter. Ngon sdan hade hon fr
frigt knappast. Enhvar af oss hade sin flamma, ngra hade redan haft
flere, men Agnes talade aldrig om slikt. Mngen lyceist hll p att
frgs af krlek till henne, det viste vi nog, men ingen af dem hugnades
med det minsta ynnestbevis. De vgade fr frigt icke nrma sig henne,
de beundrade henne blott p afstnd, och Agnes fste vl knappast ngon
uppmrksamhet vid deras knslor.

-- Skall Agnes ngonsin bli kr? undrade vi ofta. Och i hvem? Hvem skall
bli den lycklige? Fins det vl ngon enda man som vore henne vrdig?

Vi fr vr del betviflade detta hgeligen. Ty i hela vrlden fans ej
hennes like, kunde icke finnas, -- hvarken man eller kvinna.

Den bild, som jag frn denna tid bevarar af Agnes, framstr ssom
ngonting fullkomligt, ngonting absolut harmoniskt och felfritt. Ofta
sger jag till mig sjlf: det r blott drfr att jag betraktade henne
med femtonringens kritiklsa gon. Om jag nu skulle se henne framfr
mig alldeles likadan, s skulle jag kanske uppfatta henne p ett
alldeles annat stt.

Men d minnes jag ter att icke endast vi unga s obegrnsadt beundrade
henne; lrarena och lrarinnorna gjorde det helt visst i lika hg grad.
Visserligen sade de ingenting drom t oss, men vi uppfattade det af
deras blickar och hela deras stt, d de talade med henne, ja, nra nog
af tonfallet, med hvilket de uttalade hennes namn, d de under timmen
gjorde henne en frga.

Ett par r tidigare n vi skilde hon sig frn skolan fr att fortstta
sina studier i Helsingfors. Under det frsta ret skref hon ibland till
oss, under det andra ret icke en enda gng. Det frundrade oss ej. Huru
skulle hon komma i hg oss, obetydliga flicksnrtor, eller vr lilla
oansenliga skola! I Helsingfors hade hon kommit in i strre frhllanden
och intelligentare kretsar, hvilka bttre anstodo henne. Hon trifdes bra
dr, hade hon skrifvit till oss. I sjlfva vrket var det ju alldeles
naturligt. Inte saknade hon oss och inte kunde vi vara misslynta
drfver....

Under mnga r hrde vi ingenting om Agnes. Vi hade slutat skolan och
skingrats t olika hll. Blott ngra f hade stannat kvar i den forna
skolstaden.

nnu en gng samlades dock en hel mngd af oss. Det var d jag stod brud
och firade brllop. Till och med Fanny hade kommit frn Helsingfors, dr
hon fr tillfllet vistades. Och hon viste att bertta oss om Agnes.

-- Har ni hrt ngonting hgst mrkvrdigt om Agnes? frgade hon
pltsligt, d vi talade om vra forna skolfrhllanden.

-- Hvad, sg, hvad?

-- Hon har farit till Petersburg ssom sllskapsdam t en ofantligt rik
furstinna.

-- Agnes! Agnes till Petersburg, ssom sllskapsdam? Aldrig i vrlden!
Ssom sllskapsdam?

-- Ja, men tnk er, t en furstinna; det r ju ngonting helt annat n
en vanlig sllskapsdam.

-- n sen! Sllskapsdam i alla fall, och dessutom i Petersburg.

-- Hvad ni ro enfaldiga och smaktiga, frebrdde oss Fanny. Jag tror
jag inte bryr mig om att fortstta, d ni inte begriper ngonting.

-- Jo bertta, bertta!

-- S hr p d. Furstinnan har infrt henne i Petersburgs frnmaste
och hgsta kretsar, hon har till och med varit p hofvet. Agnes har
skrifvit att hon lefver i en hvirfvel af njen och ej hinner hmta sig
frn den ena festen, frrn hon ilar till den andra. Fr henne r alt
detta naturligtvis nnu hgst ovant, en fullkomlig sagovrld.

Nu frstummades vi.

-- Ni kunna naturligtvis inte ens frestlla er ett sdant lif i stora
vrlden.

Vi mste medge att s var.

-- Baler, s storartade att ni inte ens i drmmen sett ngonting
liknande, operor, baletter, teatrar, konserter, lysande toaletter, det
finaste salongslif och s vidare.

Vi hrde p, fulla af undran.

-- Men mnne detta i lngden skall tillfredsstlla Agnes? frgade jag
slutligen tviflande.

-- Om det tillfredsstller henne? Hvad skulle d tillfredsstlla henne,
om ej sdant? Naturligtvis tillfredsstller det henne. Och nog mste man
medge att Agnes r som skapad fr stora vrlden. Dr kommer hon att
vcka uppseende. Tror ni inte?

Det trodde vi helt skert. Och vi voro fvertygade om att alla hga
herrar, baroner, grefvar, furstar och andra dylika skulle komma att
vansinnigt frlska sig i henne.

Men hon, Agnes sjlf? Hvem skulle hon komma att lska?

Ja, hvem skulle Agnes komma att lska, och hvem skulle hon tillhra? Se
dr en frga, p hvilken vi ej fingo ngot svar.




II.


Jag hade varit gift i fem r. Jag hade tre sm barn, hvilkas vrd tog
all min tid i ansprk, s att jag var tmligen okunnig om vrldens gng.
Mina skolkamrater hade jag icke trffat sedan mitt brllop. Ofta mindes
jag dem och tnkte att jag dock bort skrifva till Fanny; -- af henne
hade jag kanske ftt veta ngonting fven om de andra. Men det stannade
vid blotta tanken, och jag kom mig aldrig fr att skrifva.

I skolorna hade lseret slutat och ferierna begynt. I staden firades en
storartad musikfest, till hvilken sng- och musiksllskap frn nr och
fjrran infunnit sig, fvensom massor af andra mnniskor frn alla
landsndar.

Jag frskte fven deltaga i festen s mycket jag hann och turade om med
min tjnarinna, ty tminstone den ena af oss mste alltid vara hemma med
barnen. Ibland voro vi dock tvungna att stanna hemma bda tv. Frsta
dagen kom jag ngot sent ut till festplanen, dr musikprogrammet redan
begynt. Fladdrande fanor, grna girlander och brokiga blommor, med
hvilka till och med husen voro utstyrda, frjagade redan p vgen
hvardagsstmning och hvardagsbekymmer. Och ju mera jag nalkades
musikplanen, desto lifligare blef intrycket af fest. Mktiga toner ljdo
p lngt hll emot mig. Vdret var det hrligaste, solen sken klart,
sjn blnkte, trden voro fullfvade, och den molnfria himmeln hvlfde
sig hg och mrkbl fver oss. Festkldda mnniskor skyndade frbi mig;
de hade frsenat sig likasom jag.

D jag anlnde, afsjngs som bst med hornackompanjemang Vr Gud r oss
en vldig borg. En rymlig musikestrad p andra sidan om festplanen var
till sista platsen upptagen af de olika sng- och musikfreningarnas
medlemmar, hvilka alla stmt in i den allmnna stora kren. En mktig
strm af toner bljade ut fver den ofverskdliga mnniskomassan.

Jag stannade fr att hra. Mitt hjrta fldade fver af andktiga
festknslor, och liksom alla andra knde jag mig fattad af en varm,
patriotisk hnfrelse.

Efter psalmen fljde en paus. Sngarena och musikanterna stego ner frn
estraden, och bland allmnheten uppstod ngon rrelse.

Jag sg mig omkring, men upptkte icke en enda bekant. Idel frmmande
anleten fveralt.

Mina gon gledo frn en lktare till en annan, men fstades slutligen
vid en dam, som stod p ena sidan ngot lngre borta, omgifven af ett
par tre herrar, synbarligen hennes beundrare.

Hon skilde sig obetingadt frn alla andra, svl till utseende och stt
som till sin drkt. En snhvit beduinkappa hngde frn axlarna nda ned
till fllarna och fll i lediga, vackra veck kring lifvet, icke
dljande, utan fastmer hjande linjernas sknhet. Den ltta, eleganta
hatten med sina lnga, bakthngande plymer satt ledigt p hufvudet, och
drunder smgo sig liksom af en hndelse ngra mrka lockar fram. Hon
var stilfull frn hufvud till fot, dr hon stod, rak och vrdig. Men p
samma gng rjde sig i hela hennes vsen, i det stt p hvilket hon
lutade hufvudet bakt och hjde p axlarna, en hg grad af stolthet och
sjlfmedvetet fvermod. Jag kunde icke lta bli att med frvning
betrakta och beundra henne. fven andra fruntimmer hade ju denna dag
kldt sig i sina bsta klder, men p dem sg man blott altfr tydligt
att de icke buro dem ofta och att de knde sig litet frmmande uti dem.
Hon dremot bar sin distingerade, eleganta toalett med sdan vana och p
ett s obesvradt stt att man genast sg huru hemmastadd hon knde sig
i den.

Hvem kan denna kvinna vara? r hon finska? frgade jag mig sjlf.

Jag kom till den slutsatsen att om hon var finska, s var hon i alla
fall icke ngon af de vra, ngon af medelklassens kvinnor, utan
tillhrde antagligen hgre kretsar, och att hon dessutom synbarligen
vistats mycket i de stora vrldsstderna. Men huru hade hon frvillat
sig hit? Vanligtvis plga ju icke personer, sdana som hon, deltaga i
vra folkliga fester. Huru och hvarfr har d hon nedltit sig drtill?
Eller hade hon p ngot underbart stt blifvit annorlunda sinnad n
hennes gelikar?

Jag skte lsa svaret p mina frgor i hennes ansikte, men kunde ej
komma till ngon klarhet. Hon skrattade och pratade och tyktes icke
stort bry sig om sngen, hvilken ter hade brjat.

Jag kom pltsligt underfund med att min uppmrksamhet till den grad var
riktad p henne, att jag blott flyktigt fljde med programmet. Jag
frskte se t annat hll och nrmade mig estraden, fr att hra
festtalet. Det var vackert, fosterlndskt och entusiasmerande. Jag var
idel ra och hade innan kort alldeles glmt den obekanta sknheten. Nr
talet slutade, instmde jag af alla krafter i ett allmnt, ljudligt
lefverop fr fosterlandet. Helt skert sg jag litet komisk ut, dr jag
viftade med armarna och skrek s mycket jag orkade, utan att komma ihg
att det hvarken var kvinligt eller estetiskt. Jag var rd nda till
hrfstet, och min rst hade blifvit alldeles hes, d det nionde och
sista lefveropet frklingat.

I detsamma hrde jag att ngon bakom mig nmde mitt namn.

Jag vnde mig om och hll p att falla omkull af frvning. Dr stod ju
det vackra, frmmande fruntimret och betraktade mig smleende.

-- Knner du igen mig, Lisi?

Jag tog ett eller par steg bakt.

-- Aldrig i lifvet, tnkte jag i mitt sinne. Men i detsamma gick det upp
fr mig:

-- Agnes!

Hon strkte ut sin hand, och jag fattade den med hjrtlig gldje, fastn
blygheten strax drp brjade anstta mig.

Hon var s hg, s vrdig och fin. I bredd med henne sg jag ut som en
landtlolla. nnu aldrig hade min egen obetydlighet varit s i gonen
fallande och s frarglig som i detta gonblick. Grna skulle jag varit
tusen mil drifrn.

Jag frskte repa mod.

-- Det var utmrkt roligt..... Jag hll p att inte knna igen..... Nr
har du kommit hit?

Hvad hon mtte anse mig dum och tpig, tnkte jag p samma gng fr mig
sjlf.

Hon sade fortfarande ingenting och besvarade icke mina frgor, utan
smlog blott.

-- Du knde skert genast igen mig? fortsatte jag.

-- Genast, sade hon, -- s fort jag sg dig.

Hvarfr i vrlden smlog hon s dr? Eller var det hennes stt? Jag
brjade knna mig alt mera besvrad, men ville icke lta henne mrka
det.

-- Du viste kanske att jag bor hr. I s fall var det ganska ltt att
knna igen mig.

-- Jag skulle knt igen dig hvar som hlst, isynnerhet om jag sett dig
s dr entusiasmerad som nyss.

-- Ja .... jas.... Jag var ytterst frlgen, emedan jag nu begrep
hvarfr hon skrattade.

-- Du r samma, precis samma Lisi som frr.

-- Ja -- naturligtvis -- hvarfr skulle jag frndrat mig? stammade jag
liksom fr att urskulda mig.

-- Redan i skolan rkade ingen vid festliga tillfllen i extas ssom du.

Jag sg p henne, och min rst var litet skrare n frut, d jag
frgade:

-- Blef du d, Agnes, inte alls entusiasmerad nyss?

-- Entusiasmerad? Af hvad?

-- Af krlek till fosterlandet.

-- Som det dr talet skulle uppvkt?

Hon fortfor skrattande:

-- Nej, det entusiasmerade mig d vrkligen inte det ringaste.

-- Men visst var det ju ett utomordentligt vackert tal.

Hon rykte p axlarna, ironiskt, medlidsamt, ringaktande.

-- Barnsligt......

-- Kanske du inte ltt entusiasmeras af ngonting?

-- Nej, jag tycker alt sdant dr r idel naivitet.

Jag frstummades. Mina bsta, heligaste knslor idel naivitet, som mera
utvecklade mnniskor gjorde narr af! Jag knde mig bde frargad och
skamsen. Instinktlikt hade jag velat motsga henne, men det var kanske
blott till fljd af srad egenkrlek. Nog viste jag ju redan frn
skoltiden att Agnes var mig fverlgsen. Huru mycket mera skulle hon
icke vara det nu, d hon rest och vistats flere r i stora vrlden. Hon
hade ftt frkofra sig fritt och vidga sin synkrets, medan jag lefvat i
smstadens frkvfvande luft och blifvit ohjlpligen efter.

Agnes afbrt mina funderingar.

-- Du lr vara gift? sade hon.

-- Ja.

-- Hvilket r ditt nuvarande namn, Lisi --?

-- Reijola.

-- Alldeles riktigt. Lisi Reijola. Din man r --?

-- Advokat.

-- Alldeles riktigt, -- jag har ju hrt det. Jag fr min del har ej bytt
om namn, utan r alt fortfarande Agnes Verther. N, du har naturligtvis
barn. Huru mnga?

-- Tre.

-- S! Gossar eller flickor?

-- Tv flickor och en gosse. Antti r den lsta, han har redan fylt fyra
r. Du kan inte tro huru klok han r. Han pratar och frgar om alt
mjligt, s att man inte hinner gra annat n frklara.

Det piggade genast upp mig att f tala om barnen.

-- Heter han Antti? Hvarfr just Antti?

-- Det r ett s genuint finskt namn. Dessutom heter min man ocks
Antti.

-- Jas -- jag frstr, namnet br framfr alt vara finskt. N och
flickorna? Antagligen heter den ena Kaisu och den andra Liisu?

-- Nu gissade du inte rtt, skrattade jag, fastn jag nog mrkte ironin
i hennes ord. Min ldre dotter heter Aino och den yngre Lyyli. Hon r
blott sju mnader, men kan redan sga pappa och mamma, -- inte
alldeles tydligt nnu men tminstone ngonting ditt; -- bulla sger
hon dock redan alldeles obehindradt.

Agnes hrde p min redogrelse och skrattade litet.

-- Du kommer naturligtvis och hlsar p mig? frgade jag.

-- Ja.

-- Det var roligt. Nr passar det fr dig?

-- Nr som hlst. Till exempel i kvll.

-- Vlkommen!

En fruntimmerskr upptrdde p estraden, och jag vnde mig om fr att
hra p den. Jag tykte de sjngo alldeles utomordentligt och applderade
ifrigt, ssom alla andra.

-- Sjngo de inte utmrkt? frgade jag Agnes, i det jag nrmade mig
henne, ty utan att mrka det hade jag ter tagit ngra steg mot
estraden.

-- Sjngo de inte utmrkt?

-- Utmrkt?

Hon rykte p axlarna, gjorde en litet missnjd min och skakade p
hufvudet.

-- Mnne du ngonsin hrt ens medelmttig sng, d du anser det dr
utmrkt?

-- Ja, men -- i min frvirring viste jag inte hvad jag skulle sga --
nog tykte jag de sjngo bde rent och med schwung.

-- Jag fr min del kan inte njuta af annat n fin, musikalisk sng.
Sdana dr strfva, ofvade rster skra formligen i mina ron.

Hvad kunde jag svara drtill? Visserligen knde jag mig srad af hennes
kalla likgiltighet och det ringaktande stt p hvilket hon kritiserade
alt, men  andra sidan tnkte jag att det skedde af helt naturliga
orsaker. Hon var van att se och hra s mycket bttre saker att
ingenting hr uthrdade en jmfrelse drmed. Nog kunde hon ju det
oaktadt lska sitt fdernesland och sina landsmn -- hvarfr skulle hon
eljes kommit hit?

Herrarna, med hvilka jag frst sett Agnes samtala, hade stannat p ngot
afstnd, antagligen fr att vi skulle f prata ostrdt. Men jag frstod
att de med saknad vntade p att ter f r om henne. Jag tog drfr
farvl, synnerligast som det fven eljes var tid fr mig att g hem,
beskref hvar jag bodde och pminte henne nnu till sist att inte glmma
sitt lfte.




III.


Nr jag kom hem, var min tjnarinna redan i full frd med att tillaga
middagen. Jag tog skyndsamt af mig festdrkten och kldde mig i
hvardagsklder, innan jag tog vrd om barnen. Jag hinner nog nnu byta
om till kvllen, tnkte jag, ty i denna litet urblekta, gamla
bomullstygskldning skulle jag dock ej velat visa mig fr Agnes.

P eftermiddagen var det Maris tur att g till festen. Jag hoppades att
hon skulle hinna hem drifrn, innan Agnes kom. Men det tog tid innan
hon dukat af bordet, diskat krlen, sopat kket och kldt sig. Jag sg
alt emellant p klockan och brjade redan bli ngslig, ty jag
misstnkte att hon p detta stt skulle komma att blifva borta hela
kvllen, och huru skulle jag d reda mig? Agnes skulle naturligtvis
blifva alldeles frfrad, om hon fann mig slunda bunden.

Slutligen gick dock Mari, och jag blef ensam hemma med barnen. Jag fick
skta dem alla tre p en gng, men det hade jag gjort mnga gnger frut
och var sledes icke synnerligen bekymrad drfver, fastn Lyyli med sin
kinkighet p alt stt prfvade mitt tlamod.

Jag frstod ej hvad som gick t barnet. Leksakerna frsmdde hon, sg ej
t bilderbckerna, ville ej ha mat och brydde sig om ingenting. Jag bar
henne omkring frn rum till rum, frde henne till fnstret, visade henne
hstarna p gatan och frskte lugna henne p alla upptnkliga stt.
Ingenting hjlpte, hon krnglade blott alt vrre.

Till rga p alt grlade de bda andra med hvarandra och voro snart midt
uppe i ett lifligt handgemng. Antti hade rfvat en liten bjllra af
Aino och ville p inga vilkor ge den tillbaka. Jag tog den ur hans
hnder, med den pfljd att han gaf sig till att grta, s att Lyyli af
frskrckelse brjade skrika dubbelt vrre. Jag skt honom ut i kket
och stngde drren. Och fastn han skrek och sparkade p drren af
ondska, ltsade jag ingenting hra.

Dessutom hade jag fullt gra med Lyyli, innan jag fick henne att somna.
Frmanande Aino att icke ringa med sin bjllra, gick jag att se efter
hvad Antti tagit sig fr i kket; dr hade nmligen pltsligt intrdt en
misstnklig tystnad.

Gissade jag inte det? Naturligtvis var han i frd med odygd. Han hll
som bst p att klottra i vattensn, dit han burit aska frn spiseln,
och han hade vtt och smutsat ner bde klder, hnder och ansikte och
sg alldeles faslig ut.

Jag blef frtviflad och p samma gng ledsen. Antti var ju redan stora
gossen, hela fyra r gammal; det hr var ingenting annat n elakhet och
sjlfsvld. Jag luggade pojken, men han gaf till ett sdant tjut att
mina ron voro nra att g i ls. Och i samma vefva hrde jag fven
Lyylis rst frn rummet bredvid. Jag skyndade dit och sg Aino st vid
vaggan och klmma sitt finger i Lyylis kind.

-- Har Aino vkt Lyyli? frgade jag.

-- Jo, Aino vkte, lydde det jollrande svaret.

-- Fy, hvad Aino var dum. Nu tycker inte mamma att Aino r snll alls.

Hon drog munnen sned och sg p mig med stora gon. Var det riktigt
sant?

-- Ja, hvarfr vkte Aino Lyyli? Mamma tycker inte om en sdan flicka.

 --  --

Dr fick jag fr det! Nu skreko de alla tre, s mycket de orkade.

-- Tyst, var tyst! Aino fr inte skrika, -- Antti, mamma ger dig ris, om
du inte slutar upp att grta. Ser ni, Lyyli stackare blir riktigt skrmd
af ert frfrliga ovsen. Men s sluta d upp, kra barn --!

Jag brast sjlf ut i grt och hrde icke att det gick i tamburdrren och
icke hller att ngon rrde sig i salen. Frst nr det stod ett elegant,
sttligt fruntimmer p trskeln till barnkammaren, spratt jag till.

-- Agnes!

-- God afton!

Jag torkade mina trar och bjd till att beherska mig.

-- Frlt, snlla Agnes. Jag r fr tillfllet ensam med barnen. Men min
tjnsteflicka kommer om en liten stund; var god och stig in i salen p
ett gonblick.

-- Ja -- lt fr ingen del stra dig.

Hon drog sig tillbaka. Barnen hade fallit i frvning fver den ovntade
uppenbarelsen och glmt att skrika. P det sttet fick jag litet rdrum.

Jag sg mig omkring och blef frskrkt. Dr stod Antti svart af aska och
genomvt, Ainos leksaker voro spridda omkring i rummet och Lyylis orena
bljor lgo framme, d jag nyss ej hunnit lgga undan dem. Till rga p
alt hade barnen dragit stolarna fram midt p golfvet fr att leka hst.
Med ett ord, rummet befann sig i en sorglig oordning, och barnen sgo
skrmmande ut! Under dagens lopp hade fven Aino och Lyyli smutsat ned
sina klder, om de ocks icke befunno sig i samma skick som stackars
Antti.

n jag sjlf d? Jag betraktade i frbigende min bild i spegeln. Jag
sg skn ut! gonen svullna, pannan svettig, hret burrigt och
kldningen --! Agnes hade vl aldrig ngonsin haft p sig en
bomullstygskldning, fr att icke tala om en sdan hr gammal och
urtvttad!

Hvad tnkte hon om mig? Och om hela mitt hem? Tid hade hon ju nog, dr
hon satt i salen, att se sig omkring och frundra sig. Naturligtvis
stttes hennes gon af mblernas och hela bostadens enkelhet, hon som
var van att se den fina vrldens rikedom och lysande fverfld.

Jag viste ej hvad jag skulle gra. Min tjnarinna hade icke varit ute
stort mer n en timme och skulle icke nnu p en stund tervnda. Lyyli
mste jag hlla i famnen, ty s snart jag frskte lgga henne ifrn
mig, brjade hon skrika. Jag hann ej ens byta om klder p Antti. Och
ter brjade de gnlla. Hviskande frskte jag lugna dem.

-- Kra barn, grt inte, den frmmande tanten hr er. Var nu snlla, s
ger mamma socker t er.

Min man hade visserligen p det strngaste frbjudit mig att ge dem
socker, men det hann jag ej i brdskan tnka p. De hade just ftt hvar
sin bit, d han steg in kksvgen.

-- Ger du ter socker t dem? sade han genast i frebrende ton.

-- Jaa -- nr de grta -- stammade jag till frsvar.

-- Grta? Kan man inte frhindra det p ngot annat stt?

Han tog sockerbitarna ur deras hnder, men o ve, hvilket ovsen dr
uppstod! Ett trestmmigt skrik, s man minst skulle trott att det var
fara fr lifvet.

-- Tyst, tyst, kra barn! Antti, g in och hll sllskap t Agnes, som
sitter dr ensam i salen. Antti, slutar du inte, stora gossen, -- se s
Aino, mamma ger er ris, om ni inte ro snlla. Lyyli, grt inte, liten
-- g nu in, Antti, jag r alldeles uppgifven. -- S talade jag full af
frtviflan och idkeligen vyssjande Lyyli p mina armar. Antti stod nnu
dr, han uppfattade icke rtt hvad det glde.

-- Hvad? -- Har Agnes -- har frken Verther redan kommit?

-- Ja, ja, -- g fort. Jag vet inte huru jag skall reda mig. Mari r
ocks ute.

-- Och barnen se s hr ut? -- Hur i herrans namn har du stlt till s
galet?

-- Ja, n -- kra Antti, g nu och frga inte.

Han gick, men sg missnjd ut. Och inte tykte jag hller det var vidare
roligt. Mina armar voro nra att brista af att hlla den tunga flickan,
och jag var frtviflad fver att Agnes rkat se hela detta elnde. I
intet fall skulle hon ftt ngon synnerligt hg tanke om mitt lif och
mina frhllanden, s som hon syntes frakta all borgerlighet och
hvardaglighet -- och huru ringa skulle den icke blifva nu! Anttis
missnjda blick bragte min frargelse till sin hjd.

-- Se dit, Lyyli, ser du hunden p gatan!

Var det kanhnda mitt fel, att hemmet icke var i sdant skick, att man
nr som hlst kunde taga emot fina vrldsdamer? Mannen borde icke fordra
det omjliga af sin hustru, d hon har tre barn och en enda tjnarinna.
Ingen kan vara salongsdam och barnskterska p samma gng. Antingen det
ena eller det andra.

-- Tyst, Antti, lt bli att tjuta s dr frfrligt.

Men Antti hade just bort f en sdan dr fin och fordrande salongsdocka
till hustru. D hade han ftt se. Huru lnge mnne det skulle rkt,
innan konkursen sttt fr drren. --

Slunda hvirflade tankarna om i mitt hufvud, medan jag hll den lilla i
famnen och med ord skte tysta ner de andras skrik. Och till den
slutsatsen kom jag, att min man icke alls viste uppskatta mitt arbete,
och att han aldrig ngonsin hjlpt mig, huru tung min brda n varit.

Mari hrdes icke af. Nu hade hon redan drjt borta i nra tv timmar.
Jag var s nervs att det knykte i fingerspetsarna. Hvad skulle jag
gra?

Hastigt fann jag p rd. Jag hade ju en vnlig granne, fru Hartman, som
mnga gnger frut hjlpt mig.

Jag pminte nnu engng de ldre barnen att vara snlla och lofvade
snart komma tillbaka. Lyyli frde jag med mig. Antti blef s frbluffad
att han upphrde att grta fr att stirra p mig. Han trodde skert att
jag gick efter ris. Lyckligtvis rkade fru Hartman vara hemma. Hastigt
frklarade jag fr henne i hvilken belgenhet jag befann mig, och hon
var genast frdig att komma till min hjlp.

Nu var jag rddad. Fru Hartman tog Lyyli, s att jag fick msa klder p
Antti och sjlf ter taga festdrkten p mig.

Frn salen hrdes hela tiden ett utomordentligt lifligt samtal, och det
lugnade mig. Kanske saknade de mig icke altfr mycket. Och fr frigt
skulle jag ju p gonblicket blifva frdig att g in till dem.

Barnen hade lugnat sig och begynte s smningom egna leksakerna sin
uppmrksamhet. I detsamma kom Mari hem. Allting brjade reda sig, och
mitt humr blef bttre.

Nr jag slutligen var frdig, bad jag fru Hartman stiga in, ty Mari hade
redan tagit Lyyli i sin vrd.

Men hon ville ej.

-- Inte kommer jag, inte kan jag vara i s dr fint sllskap, sade hon
och gick hem.

Ganska riktigt! De hade icke saknat mig synnerligen mycket, ty de mrkte
knapt att jag kom in, s upptagna voro de af sitt samtal.

De talade om musik. Agnes beundrade operan. Den var icke ensidig, i den
frenade sig till ett harmoniskt helt flere konstarter, baletten,
musiken, skaldekonsten. Arian var musikens sknaste blomma, tonernas
hgsta fullndning, som behagligt smekte rat och lifvade knsla och
fantasi.

Antti motsade henne. Operan hade haft sin tid. Och ngon lyckad frening
af konstarter var den ej. Den hade blott ledt till onaturliga
fverdrifter. Baletten hade fverskridit konstnrlighetens grnser, hade
urartat till en frlustelse, som den fina vrldens fvermttnad fann
behag i. Arian ter var grannltsmusik, stld p effekt, utan vrme,
utan innehll och utan annan betydelse n den, att de exekverande fingo
tillflle att visa hvad deras strupar frmdde i bjlighet och
uthllighet. Ngon gng kunde den vl utfva en obestmd invrkan p
knslorna, men aldrig p frnuftet. Dessutom uppbygde den ej sinnet
eller frdlade anden. Alts var den ej sann konst, ty sann konst br
tillfredsstlla hela vrt vsen.

-- Och skaldekonst, sade ni? -- Antti blef ifrig. -- Kan man vrkligen
pst, att de obetydliga, smaklsa operatexterna ro poesi?

-- Nd, nd, afbrt honom Agnes skrattande, ni r alldeles obarmhertig!

-- N ja, jag afskyr vrkligen dylika bravurstycken och den dr eldiga
konstmusiken, som i sin aristokratiskt frdrfvade sinlighet intagit
hedersplatsen, men hvilken icke eger ngon rot, emedan den helt och
hllet saknar nationell grund.

-- Men om ni ocks r ofrsonlig gentemot den gamla operan, s mste ni
dock sknka Wagners musik ert erknnande. Den har kraft, lif, passion --

-- Men innehller den ngonting nytt?

-- Huru kan ni frga s? Innehller den icke alt det nya, som vrt
rhundrade frambragt fven p andra omrden, -- i filosofi, i literatur,
i de sociala och konstitutionella strfvandena? Ssom demokrat borde
tminstone ni vara frtjust i den.

-- Just i min egenskap af demokrat r jag icke tillfredsstld, innan
folkvisan erhller den plats som arian nu intager.

Agnes skrattade.

-- Sger ni detta vrkligen p fullt allvar?

-- Naturligtvis.

Och Antti sg s allvarsam ut, att man icke kunde tvifla drp.

-- Tillgger ni inte: den finska folkvisan?

-- Den finska jmte andra.

-- Sg med detsamma: framfr andra.

-- Kanske framfr andra. Den finska tonkonsten har nnu ej hunnit lsa
sin uppgift, men den kommer att gra det i en framtid. Vnta blott!

Anttis funderingar tyktes roa Agnes utomordentligt.

-- tminstone sakna inte finnarna sjlffrtroende, sade hon med samma
ltta gldtighet, hvarmed hon hela tiden upptog Anttis ytterst
allvarsamt uttalade sikter.

-- Nej, Gud vare lof, sade Antti. Det fattas oss icke sjlffrtroende.
Och icke hller uthllighet eller kraft. De egenskaperna ha vra
frfder inplantat hos oss. Ni har kanske lst Finlands historie?

-- Nog har jag ju frr i vrlden lst den i skolan, fastn jag mste
erknna att det inte r mycket jag mins af den. Men vet ni hvad? Ni
kommer till Petersburg nsta hst. --

-- Jag? Hvad skulle jag gra dr?

-- N -- gra ett besk. Se er omkring i vrldsstaden.

-- Det blir vl knappast af, om jag inte fr ngon annan anledning.

-- Vi skola hoppas att ni fr. D skall jag fra er till italienska
operan, och vi f se om ni inte frndrar sikt. Hon lutade sig bakt i
soffan med sker sjlfmedvetenhet i blicken. -- h, ni skulle inte
behfva vara mnga mnader i Petersburg frrn --!

-- Frrn hvad d?

Agnes svarade ej genast. Hon sg blott smleende p honom med en erfaren
vrldsdams fverlgsna uttryck i gonen.

Antti svarade blott genom att frgande stirra p henne; men smningom
begynte hans blick af ngon obestmd anledning likasom vekna.

Agnes mrkte det nog, hon afslutade sin stumma granskning med ett
beltet, litet skratt.

-- Frrn hvad d? Skall jag sga er det?

-- Ja, sg det!

Han var nnu allvarsam, men rsten hade blifvit mjuk, den uttrykte icke
ens nrmelsevis samma kraftiga bestmdhet som nyss. Agnes bjde sig ltt
t sidan och kastade ter p honom samma frfriska, farliga blick.

Hvar fick hon denna smltande blick, som tergaf knslans finaste
vibrationer? Hade skaparen utrustat henne med gon olika andra ddligas?

-- Vill ni inte sga det? upprepade Antti nnu en gng.

-- Ni skulle blifva en helt och hllet annan mnniska.

-- Tror ni det?

-- Vill ni hlla vad?

Antti gick ett par gnger fram och tillbaka fver golfvet utan att sga
ngonting. Men Agnes skakade fvermodigt p hufvudet, hennes drag
utvisade tydligt huru sker hon var p sin makt.

Antti stannade, lutade sig mot stolkarmen och sg Agnes rakt i gonen.
Med nyfikenhet vntade jag p hans svar.

-- Ni misstar er. Jag skulle inte frndra mig.

-- Och likvl vgar ni inte hlla vad.

-- Hvartill skulle det tjna? Jag har i alla fall hvarken tid eller lust
att inlta mig p ondiga experiment. En sdan barnslighet vore ju redan
ett steg till frndring.

Dr hade vi det, visste jag inte det!

Mnne icke Agnes nd blef litet frbryllad, fastn hon ej ville visa
det. Visserligen skrattade hon, men, ssom det frefll mig, ngot
tvunget. Sedan blef hon hastigt allvarsam.

-- Men hr ni!

-- Ja?

-- Men om --? Om ni skulle frndra er till och med hr i ert eget bo,
hr i smstadens trygghet. Hvad skulle ni d sga? Om ni pltsligt midt
i edra fasta principer -- skulle vakna och finna er vara en alldeles
annan mnniska?

Antti smlog.

-- Hvilka barnsligheter!

-- Osvuret r bst. Det hnder s mrkvrdiga saker.

Hvad syftade hon? Hade hon ngonting i sinnet? P mig brjade samtalet
gra ett pinsamt intryck. Fr att gifva det en annan riktning tog jag
till ordet:

-- Agnes, huru trifs du egentligen i Petersburg?

-- Utomordentligt. Dr r lifvet fritt, gladt, njutningsrikt --

-- Men r det inte p samma gng bra lttsinnigt?

-- Hvad gr det? S lnge det blott inte r ledsamt, tort och instngdt,
ssom hr hos er. Uh, jag skulle kvfvas!

-- N men, nu r ni -- brjade Antti.

-- Ni veta icke ens af att ni lefva. Annat r det i den stora, vida
vrlden, dr man bestndigt har ombyte, och dr mnniskorna ro lifliga,
intelligenta, utvecklade -- ah, jag skulle inte mera komma till rtta
annanstdes n i Petersburg. Ja, mjligtvis i Paris.

-- Att du dr fr njuta mera af lifvet, det frstr jag nog. Men Agnes,
finner du dr fven vrklig lycka, sinnesfrid?

Hon sg p mig och smlog ironiskt.

-- Lisi liten, du talar som ett barn!

Hon skakade p hufvudet och skrattade alt fortfarande.

-- Hr du, afundas du inte frskrckligt din katt drborta i
kakelugnsvrn? Se blott huru njd den r med lifvet, spinner med gonen
slutna utan bekymmer och sorger och saknar ingenting i vrlden, s lnge
den fr mat och har det varmt. Den har fullstndig sinnesfrid!

Jag blef litet frargad.

-- En katt r en katt och en mnniska en mnniska.

Hon steg upp och kom till mig.

-- Blef du sttt?

En frfrisk blick mtte mina gon och fick mig genast god igen.

-- S dr, inte blir du ju ledsen fr ingenting. Men nu skall jag fr
denna gng lmna er.

-- Trffas vi nnu?

-- Alldeles skert. Jag hoppas nnu ofta f njuta af ert sllskap. Eller
huru, herr Reijola?

Hon rkte fram sin lilla, hvita hand, och Antti slt den i sin. Hvarfr
tykte jag att han hll den altfr lnge?

-- Kommer ni i morgon p festmiddagen? frgade Antti.

-- Troligtvis, svarade hon.

-- Dr trffas vi sledes.

Antti visade henne alldeles ondigt stor artighet genom att flja henne
nda till trappan. Och d han kom in igen, stannade han nnu vid
fnstret och sg efter henne.

-- Hvad tycker du om henne?

Antti svarade ej genast.

-- r hon inte bedrande?

-- Bedrande? Hon? En lttsinnig kokett r hon. Frdrfvad och
njutningslysten.

Besynnerligt -- jag hrde detta med nje. Hans klander formligen smekte
mina ron. Men samvetet dref mig dock att frsvara henne. Jag berttade
huru idealisk hon frut varit i skolan.

-- Och i grund och botten tror jag nnu att hon r god, fastn hon rkat
under dligt inflytande, tillade jag ytterligare.

-- Hon r ffng och hersklysten och sker gra alla mn till sina
slafvar. Hade hon inte beundrare omkring sig ocks drute p festplanen?

-- Jo, bevars.

-- Det kan jag tnka mig.

-- Men Antti, hvad rr hon fr att alla bli frtjusta i henne och lta
behandla sig som slafvar?

-- Hon kunde hindra det om hon ville, men hon vill inte -- det r jag
fvertygad om.

Antti frdjupade sig i sina bcker, och jag vgade ej mera stra honom.




IV.


-- P festmiddagen tersgo vi Agnes. Hon satt dr midt i ett stort
sllskap liksom en furstinna, omgifven af sitt hof.

Jag granskade hennes drkt, denna hgst mrkeliga drkt, hvilken sg s
enkel och ansprksls ut och dock fullkomligt skilde sig frn alla
andras toaletter. Jag tror den var gjord af ngotslags foulardartadt
ylletyg, ljus-gulskiftande, af obestmd frg -- och garnerad med spetsar
och sidenband. Men huru delikat, huru fin och distingerad var den icke!
Huru smidigt smg den sig ej efter vxten och huru hjde den ej till och
med ansiktets sknhet. Drkten passade henne, och endast henne, s bra
att man inte kunde frestlla sig den p ngon annan. I all sin
gonskenliga oskuld var den utskt och med konst och precision gjord att
framhlla hennes kroppsliga fretrden.

Och Agnes var chic. Magnetiskt drog hon allas blickar till sig. Hon
var full af lif, entusiasm, knsla, och frstod att elektricera sin
omgifning. Ingen kunde uppehlla en s spirituell konversation som hon.
Styfva, flegmatiska personer tinade upp i hennes nrhet, munterheten
smittade och drog med sig fven de allvarligaste, omedvetet befriande
dem frn de vanliga konventionella banden. Jag sg till och med gamla
grhrsmn bli helt varma och strla af frtjusning.

Dr var lif och gldje i deras hrn. Men desto dystrare och tystare var
det fveralt annanstdes i salen. Det gjorde ett frkrossande intryck,
d man frn Agnes vnde blicken mot oss andra. Aldrig hade jag nnu
mrkt, huru otympliga och obehagliga vi i sjlfva vrket voro. Och huru
smaklsa, huru hemgjorda voro icke vra drkter! Dr tgade fyra gamla
fruntimmer med hvar sin tallrik upp till stekfatet, den ena efter den
andra, alla lnga, smala, dystra, allvarsamma, i svarta, gammalmodiga
kldningar, som sopade golfvet. Frn hufvudet hngde svarta barber nedt
axlarna, och frn axlarna ter flto stora, svarta sjalar nda ned till
fllarna. Hade vl underjordens vlnader fvergifvit sina fridfulla
hviloplatser fr att hemska de lefvandes stekfat?

Men dr borta fans ju i stllet ungdom. Rundkindade, bastanta flickor
och tjocka, klumpiga ungherrar, hvilka dock vgade prata med hvarandra
och till och med emellant skratta. Jag knde dem och viste att det var
prktiga flickor och prktiga unga mn, framtstrfvande och arbetsamma.
Jag mste vrkligen i mitt minne terkalla denna omstndighet, ty deras
rster och talestt klingade nu ra i mina ron, liksom fven deras
upptrdande och hela vsen frefll mig ofint, osknt. Det plgade mig.

-- Lisi -- hrdes Agnes' rst midtifrn herrskocken.

Hon strkte fram hufvudet fr att se mig, obetydliga, lilla varelse, som
satt i vrn bakom dem och t gele.

-- Vi g ut p verandan fr att dricka kaffe; kom med!

Jag lade bort min tallrik och fljde dem.

Ngon af herrarna bjd papyrosser t Agnes. Hon tog. -- Jag skrattade
litet, ty jag trodde att hon blott p skmt frde den till sina lppar.
Men mitt skratt frstummades pltsligt, d jag sg Antti bjuda eld t
henne. Ja, Antti gjorde det vrkligen -- hll omsorgsfullt stickan uppe,
tils papyrossen blifvit vl tnd och sg sedan med synbar frtjusning
huru ntt Agnes spetsade sina lppar, d hon blste ut rken.

Jag var som ett lefvande frgetecken. Huru kunde Antti godknna hos en
det, som han aldrig i vrlden skulle tlt hos en annan?

Ingen satte i frga att bjuda papyrosser t mig, lika litet som jag
skulle tagit emot.

De fortsatte sitt i salen pbrjade samtal.

-- Jas, ni tror att vi ro knutpatrioter?

-- I hgsta grad.

-- Men ligger det d ngonting ondt dri? frgade Antti. Mnniskan rotar
sig ju alltid djupast i hembygden och lskar intet annat med s mma
knslor af samhrighet som naturen p den ort, dr hon knner hvarje
sten, hvarje buske och tufva, dr ungdomsminnena binda henne, och dr
hon liksom slutit vnskap med alt och alla, -- till och med hstar och
hundar. Ett sdant frhllande ger std t hela hennes lif, det r
kllan, ur hvilken sedan fldar en mera omfattande krlek, -- till
folket, till fosterlandet. Men drp kan ni, frken Verther, ej stta
vrde.

Agnes smlog, rkte och sg upp mot himmeln. Antti vntade p svar.

-- Eller huru? Kanske knner ni nd en viss saknad efter hemlandet?

-- Nej, nej.

Hon skrattade och skakade p hufvudet.

-- Jag vill vara fri som himmelens fgel. Sl rot i ngon liten
jordflck? Hlla fast vid den med mitt hjrta och mina knslor? Gud
bevare! Det vore ju en frskrcklig andlig fngenskap.

-- Som man grna lider, frken Verther. Olycklig den mnniska, som icke
vill bra krlekens bojor.

-- Ni blir poetisk.

-- Stanna hr fver sommaren, frken Verther, s skola vi tillsammans se
oss omkring i trakten. Hr r vackert, vet ni. Kanske skall ni d frst
huru mnniskor, som lefva hela sitt lif hr, kunna varmt fsta sig svl
vid hvarandra som vid naturen.

-- fver hela sommaren stannar jag inte. Men kanske blir jag hr ngra
dagar. Det beror p hurudan ciceron ni r.

-- Skola vi redan i kvll fretaga vr frsta utfrd?

-- Hvart skulle det vara?

-- Till Iloharju, tre verst hrifrn. En hrlig utsikt!

-- Skulle vi begifva oss dit till hst eller till fots?

-- Alldeles som ni behagar.

-- Hr ni! Skaffa mig en sadel. Vi rida dit.

-- Ja.

-- Vrkligen? Tror ni er hr f en sadel.

-- Alldeles skert. Var fullkomligt obekymrad.

-- O, det var roligt! D skola vi rida hvarje dag, inte sant?

-- S ofta ni blott behagar.

Jag satt ett stycke ifrn dem. Antti sg ej ens t mig. Det var som om
ngon velat strypa mig. Men nnu hade jag icke ngon orsak till fruktan.
Det var blott vanlig artighet. Ingenting annat.

Ingenting annat. Blott vanlig artighet.....

Antti hade alltid hittils blifvit ansedd fr oartig. Man klandrade honom
icke drfr, utan skrattade blott vlvilligt och skylde p hans stela
natur.

Under Agnes' inflytande tinade han upp och frndrade sig fullkomligt.
Hvad mer? Det var ju alldeles naturligt. Hvarfr undrade jag drfver?
Och hvarfr ogillade jag det?

Obesvradt fortsatte de sitt samtal. Jag kunde ej mera s noga flja
med, ty det susade i mina ron, och mina hnder darrade, s att jag hade
svrt att beherska mig.

Du r d riktigt barnslig -- en riktig fjolla r du, sade jag till mig
sjlf.

Det hjlpte ej. Det susade fortfarande i ronen, och hnderna darrade.

Slutligen tyktes Agnes lgga mrke till mig.

-- Lisi liten, du kommer naturligtvis med oss i kvll?

Jag anstrngde alla mina krafter fr att f min rst att lta lugn.

-- Inte kan jag rida.

Antti kom knappast ihg mig. Han vnde sig helt om emot mig.

-- Det r ju sant, det. Huru gra vi med dig, Lisi?

-- Jag stannar hemma.

Jag tvang med mda mitt ansikte att antaga ett leende uttryck. Mrkte de
huru ytterst forceradt, huru osant smleendet var?

-- Nej, jag vet rd, sade Antti. Vi taga isvoschik fr din rkning.

Jag kastade p honom en frvnad blick. Brydde han sig nu s litet om
kostnaden, han, som eljes brukade vara s sparsam?

-- Det blir utmrkt bra, utropade Agnes.

Men jag motsatte mig frslaget.

-- P s lng tid kan jag omjligen lmna barnen.

-- Det lr vl vara s, sade Antti. Ledsamt nog. Men ngon gng borde du
dock f roa dig. Tnk om vi skulle skaffa en stllfretrdarinna.

-- Det gr inte. Barnen skulle inte komma till rtta med en frmmande
person, det vet du nog.

-- Det kan vl inte hjlpas d.

Agnes kastade p mig en snabb, forskande blick, hvilken jag lugnt
besvarade. Hon skulle tminstone inte f ana till min barnsliga ngslan.

-- D mste vi vl bege oss dit p tumanhand, sade hon. Om inte ngon af
herrarna har lust att flja med?

Flere af dem hade lust, och ett par af de yngre togo frberedelserna p
sin anpart. Dr fans ju intet vrdshus p Iloharju, hvarfr man var
tvungen att fra med sig frfriskningar. De lofvade ocks bestyra om
hstarna och sadlarna.

h, de skulle gjort hvad som hlst blott fr njet att f tillbringa en
afton i sllskap med Agnes.

Man beslt begifva sig af klockan tta, fr att hinna fram innan
solnedgngen. Antti och jag skildes ngot tidigare frn sllskapet.

Jag mste genast taga barnen i min vrd, klda af dem och lgga dem till
sngs. Jag gjorde det efter gammal vana, besvarade deras frgor kort,
frstrdt, och frst sedan de flere gnger upprepat samma sak. Mera n
p deras prat hrde jag p Anttis steg i rummet bredvid. Han skyndade
att msa kostym fr frden. Skulle han ens hinna eller minnas att komma
och sga farvl, innan han gick?

Det gjorde han dock.

D han kom in, satt jag p en liten pall och tvttade Lyyli, som i
blotta linnet, skrattande och jollrande, lg i min famn. Jag ltsade ej
se honom, kastade svampen i tvttfatet, torkade med badlakanet barnets
hals och sg noga efter om icke huden inne i vecken rodnade.

-- Det r ledsamt att du mste bli hemma nu, Lisi.

Antti strk mig fver hufvudet och bjde sig fver mig.

Jag underskte blott Lyylis hals.

-- Helt skert hade du grna kommit med?

-- Hm --

Var inte halsen vrkligen litet rd p vnstra sidan? Jag bjde hufvudet
nnu djupare ned, blste p det misstnkliga stllet och torkade det
nyo.

-- Hade du inte gjort det? Eller huru?

Hans hand gled under min haka, oemotstndligt bjde han mitt hufvud
uppt och sg mig i ansiktet.

Jag mste svara.

-- Inte bryr jag mig om det.

-- r det riktigt sant?

Jag frskte smle. Och nnu drtill se honom i gonen.

Han blef synbarligen lugn.

-- Du r min egen, lskade hustru. Alltid m, alltid tlig och alltid
god.

Och han trykte en varm, lng, mjuk kyss p mina lppar. Mitt hjrta
veknade hastigt. Jag hade svrt att hindra trarna att stiga upp i
gonen och frskte lsgra mig frn hans omfamning.

-- Lyyli, stackars liten, frkyler sig.

Men han slpte mig icke ls, innan han ytterligare kyst mig flere
gnger, smekt och strukit mig fver hret gng p gng.

Han var ovanligt m och hjrtlig, jag veknade fullkomligt, och min
bitterhet frsvann. Men jag mste vnda bort mitt ansikte, ty trarna
hotade hela tiden att trnga fram.

-- Kanske r det hlsosammare fr dig att komma tidigt i sng. Och hr
du, vi rida hr frbi, s du tminstone fr se oss. Passa p efter en
kvart timme ungefr. -- -- D borde vi helt skert vara i rrelse.

-- Ja.

-- N, adj d.

nnu ngra kyssar, och s gick han.

Nu lt jag trarna fritt strmma. Jag draktiga! Jag kunde ej frklara
hvarfr jag grt. Jag var egentligen icke bedrfvad numera, fruktade
ingenting med afseende  Antti och skulle fr ingen del velat att han
blifvit borta frn utfrden. Nej, jag grt blott bort min egen
barnslighet.

Det kndes s ltt och bra. Lyyli skrattade och brkade med hnderna, --
jag kunde icke lta bli att krama henne. Jag trykte henne mot mitt
brst, s att hon skrek till. Hur varm och mjuk hon var! Trarna torkade
i mina gon, jag skrattade och jollrade i kapp med henne.

Jag lade henne i bdden och tkte henne. Hon var sjlfsvldig, bullrade
af gldje, sparkade bort tcket och strkte upp sina sm, runda ftter.

-- Vill du vara stilla, din sklm, vill du vara stilla!

Och fastn jag ltsade grla p henne, bullrade jag med och nndes icke
sluta, ehuru jag fruktade att hon skulle blifva alldeles klarvaken och
p hela natten icke f tag i smnen. Men hon var s ljuflig och
frtjusande st i sitt hvita linne, den lilla bytingen, att jag
omjligen kunde lta bli att krama, kyssa och smeka henne.

P samma gng greps jag af frvning fver min egen draktighet. Var jag
icke nyss alldeles utan orsak bedrfvad, frkrossad? Och dock hade jag
en god och trogen man, allvarlig, plitlig, driftig, en man som mngen
kunnat afundas mig. Och mina raska, trefliga barn -- huru kunde jag vara
s otacksam och s galen? Det skulle aldrig mera intrffa, det lofvade
jag heligt mig sjlf.

Men kanske hade en kvart redan frflutit. Jag borde ju st i fnstret.

-- Nu sluta vi, Lyyli, du fr inte skratta mera. Slut gonen och somna.

Hon knep ihop gonen, s att den lilla nsstumpen formligen veckades,
fverlppen drogs upp och lt fyra sm prltnder lysa fram. Jag kunde
ej beherska mig, utan mste nnu engng trycka mina lppar mot den ppna
munnen.

Men drefter blef jag allvarsam, tkte henne omsorgsfullt och rtade upp
mig.

-- Somna nu snlt, mitt barn.

Hon vnde sig p sida, och trykte sin kind mot dynan. Jag gick bort.

Sedan satt jag i salsfnstret och vntade p de ridande. Det rkte ej
lnge, innan hofslag hrdes och de blefvo synliga. Sllskapet bestod af
omkring tio herrar, Agnes var det enda fruntimret. Men det tyktes
ingalunda bekymra henne, dr hon rak och prydlig satt p hstryggen.
Stolt bar hon sitt hufvud, bystens linjer uttrykte kraft och smidighet,
den lnga riddrkten vajade ledigt utmed hstens lnd.

De stannade, sgo uppt fnstren och upptkte mig. Agnes kastade
slngkyssar, Antti blottade sitt hufvud med ltsad hgtidlighet, och
fven de andra herrarna hlsade gladt. Jag smlog, nickade lifligt
tillbaka och ropade lycka p resan. S lto de ter hstarna trafva
och frsvunno snart frn min syn.

Och jag knde ingen ledsnad, n mindre svartsjuka eller afund. Jag
unnade tvrtom grna Antti detta nje och hoppades att han skulle ndra
sikter om Agnes samt slutligen upptcka hennes goda sidor. Det
frskrade jag tminstone mig sjlf.




V.


-- Det var vrkligen roligt, berttade Antti morgonen drp. Skada att
du inte var med.

-- Ni drjde lnge borta.

-- Ja, vi tervnde ju frst nrmare fem p morgonen. Jag frstr inte
huru tiden kunde glida undan s dr. Vi voro alla p s gladt och
uppsluppet humr, att vi icke ens d haft lust att bryta upp.

-- Var det vackert?

-- Utomordentligt vackert. Jag mins inte att det ngonsin skulle varit
s vackert p Iloharju som i gr. Luften var klar, ej en vindflkt rrde
sig, och i solnedgngen uppstodo vrkligen underbara frgbrytningar.

-- Och soluppgngen?

-- Det gfvo vi inte s noga akt p -- Antti blef litet frlgen. Vi
kommo oss inte fr att betrakta den, dr vi sutto p en bnk och
pratade, Agnes och jag.

Jag fortsatte icke omedelbart samtalet. Jag gnade igenom tidningen, som
gossen just hmtat. Och i det jag tittade i den frgade jag liksom i
frbigende och med ltsad likgiltighet:

-- Och hvad tycker du nu om Agnes?

-- Hm..... Jag kan nnu inte sga riktigt. Jag skall frst ska komma
underfund med henne.

-- Ni blefvo vl alla frtjusta i henne?

-- Inte det precis .... fastn man ju mste medge att hon r ovanligt --

-- Ovanligt intagande.

-- Intagande och intelligent. Ja -- fr frigt hafva vi fr afsikt att
fara ut och segla i dag p frmiddagen. Kanske kommer du med?

-- Jag tror knapt jag bryr mig om.

-- Hvarfr inte? Kom nu och pigga upp dig litet.

Han bad mig inte nrmelsevis s ifrigt som jag skulle vntat. Drfr var
min rst litet bitter, d jag, fortsttningsvis gnande i tidningen,
svarade:

-- Inte saknas jag dr nd.

-- N, Lisi?

Antti kom till mig och frskte se mig i gonen.

-- Hvad betyder det dr? frgade han och smlog.

-- Ingenting, Antti. Det betyder ingenting.

-- Jag brjade redan frukta att du blifvit svartsjuk.

-- Fy dig! Nr har jag frut varit svartsjuk?

Och jag trykte mitt ansikte mot hans brst, fr att han inte skulle se
huru jag rodnade.

Antti smekte min kind.

-- Det tnkte jag ocks. Inte r du vl s dum.

Men jag slpte honom ej. Hvilken egendomlig knsla var det, som
pltsligen bemktigade sig mig? nnu aldrig hade jag erfarit ngonting
sdant. Jag hade alltid varit saktlig, jmn, lugn. Nu rykte en
passionerad, oknd makt mig med sig.

Jag lindade mina armar fastare om hans hals, trykte honom vildt emot
mig, snkte mina gon djupt i hans, -- jag var alldeles ifrn mina
sinnen.

-- Antti -- min rst darrade och jag talade i afbrutna, oroligt
flmtande hviskningar. Antti -- tycker du om mig, lskar du mig, sg!
Glmmer du mig aldrig, aldrig -- jag skulle inte st ut med det, hr du,
jag skulle inte st ut med det. Jag skulle skert bli galen -- Antti, du
fr ej gra det!

-- Men Lisi, hvad i all vrlden --?

Han blef frvnad och skte gra sig ls.

-- Hvad nu? Hvem skulle tro --

Lugnt och kyligt besvarade han min ngestfulla mhet.

-- Var inte barnslig. Visst tycker jag om dig, -- naturligtvis!

-- r det riktigt sant att du tycker om mig? Att du lskar mig ssom
frr? Inte r det ju blott af pliktknsla, som du r mig trogen, Antti?
Det r det ju inte? Inte af tvng? -- Om du vore fri, om du finge vlja
nyo, skulle du taga mig, sg? Antti, svara rligt, ville du hafva mig
och ingen annan?

-- Hr p, Lisi, det hr brjar besvra mig.

-- Hvarfr svarar du inte?

-- Drfr att din frga r s ytterst ofrnuftig.

Hans kld srade mig. Mina armar lste sig och fllo maktlst ned. Jag
vnde mig bort, satte mig ter p min stol och tog tidningen i handen.

-- Hvad gr t dig, Lisi? Du har aldrig varit sdan frut!

Jag svarade ingenting, min blod svallade nnu, och tidningen skrynklades
mellan mina fingrar. Men det oaktadt hrdes en rst i mitt inre som sade
att han hade rtt, att mitt uppfrande var ovanligt och underligt. Jag
frskte drfr lugna mig s mycket jag kunde.

Antti sg p klockan.

-- Nu r det tid att g. Kommer du med?

Jag utkmpade ett gonblicks tyst kamp, frrn jag sakta svarade:

-- Ja.

-- Vi skola d g hmta frken Verther. Hon vntar p oss.

Jag trodde mig mrka att han icke kunde sga detta fullt likgiltigt. Men
hans oskerhet framkallades mhnda af mitt utbrott nyss, som han
ptagligen ansg frorsakadt af svartsjuka.

Kanske hade han ej s ortt. Kanske lg dock mot min vilja svartsjukan
och kyttade p bottnen af min sjl.

Jag blygdes och fraktade mig sjlf. Jag _mste_ frkvfva denna knsla,
jag _mste_ rycka upp den med rtterna.

-- Kanske gr du frut, sade jag, ty jag ville visa att jag var fri frn
hvarje misstanke. Jag har nnu ett och annat att bestyra om hr hemma,
-- jag kommer sedan ner till stranden.

-- Som du vill.

D jag kom ner till stranden, syntes de icke till nnu. Jag kastade mig
p grsmattan. Dr hade jag godt tillflle att reflektera fver alt
mjligt, ty i nrheten fans ej en enda mnniska; litet lngre borta lg
blott en prm, dr karlarna brkade och larmade vid sitt arbete.

Knde jag icke ter ett grand af bitterhet fver att de drjde s lnge?
Hvad fruktade jag egentligen? Att Antti skulle blifva frtjust i Agnes?
Skulle finna henne vackrare, mera intagande n mig? Men det var ju
alldeles naturligt, huru skulle han kunna annat, han var ju ej blind.
Hvilken rtt hade jag att ogilla detta? Alla andra blefvo ju ocks
frtjusta i henne, jag sjlf frmst.

Och var det frnuftigt att bli ledsen p Antti drfr att han icke
kommit ihg att betrakta soluppgngen, emedan han s ifrigt resonnerat
med Agnes? Fr min skull hade han vl inte glmt det. Kantnka, var det
ngonting att undra fver? Vi hade lefvat tillsammans mnga r, jag
delgaf honom alla mina tankar, de erbjdo honom ingenting nytt eller
srskildt fngslande. Och dock hade jag fordrat att -- nej, det var helt
enkelt ljligt. Jag var trngbrstad, smaktig, dum --

Frlska sig i Agnes? fvergifva mig och barnen? Det skulle han ej gra.
Hans pliktknsla skulle frbjuda honom det.

Men tungt blefve det att fasthlla honom blott med pliktens band, mot
hans hjrtas bjelse. Tungt blefve det att hvarje dag erfara hans kld,
och svrt att se hans inre strider.

Skulle han efter ngon tid kunna glmma? Hvem kan sga det? Kanske
skulle han altmera knna leda vid mig, och kanske skulle han till och
med brja hata mig, d hans frihet fr min skull blefve slagen i bojor?
Barnen och jag skulle blott vara honom till en brda.

Vore det d icke bttre att han en gng fr alla lmnade oss. Mhnda
skulle han d ngon gng tnka p oss med vnlighet och mhet, kanske
till och med sakna oss, om icke frr s efter lnga tider.

Lmna oss? Och resa efter Agnes till Petersburg?

Ja, hvarfr inte? Sdana under hade ju hndt frut. Och skulle jag ej g
in drp, om jag viste att han drigenom blefve lycklig?

Hvad var min krlek, om den icke framfr alt afsg hans lycka?

Men skulle det lnda honom till vrklig lycka? Skulle det icke leda till
ett gonblicks sllhetsrus och drp till ett plgsamt uppvaknande, till
skam och nger? Hvad skulle d rdda honom ur olyckan? Skulle han komma
till mig fr att ska trst?

Om han ej komme, skulle jag ska upp honom, vrda honom mt och bringa
honom att glmma alla sorgliga minnen, lugna honom och -- tervinna hans
hjrta. Vinna det fullstndigare n ngonsin frr. Och vi skulle ter
vara lyckliga och icke skiljas frrn i dden. I prfningarnas skrseld
skulle vi bda hafva renats....

Jag frestlde mig lifligt alt som komme att intrffa i framtiden. Till
en brjan skall Anttis krlek roa Agnes; hon skall uppdrifva den
ytterligare nda drhn, att hon fr honom att fvergifva sin familj och
flja henne ut i stora vrlden. Dr skall hon nnu ngon tid, fr
ombytes skull och fr att gra effekt bland sina bekanta, hlla till
godo med Anttis beundran, turvis reta honom och ter vara medgrlig,
kasta honom frn hopp till misstrstan, och drigenom ytterligare
uppgga hans passion. Frst d fverger hon honom, drifver honom
spefullt bort ifrn sig. Antti blir sjuk och r nra dden. Jag skyndar
att vrda honom, finner honom lidande, frkrossad, sndersliten, utan en
enda vn. Han yrar vildt om Agnes, frbannar och smdar henne, ropar p
hmd, rasar och vill med vld strta upp frn sin bdd. Jag stryker
sakta hans hnder, torkar svetten frn hans panna, hviskar till honom
mma ord, fuktar hans torra lppar med vin och jmkar om hans kuddar.
Han lugnar sig och somnar in. Och d han vaknar, knner han igen mig,
veknar och --

S lngt hade jag hunnit, d jag sg dem komma uppe p backen. De
skrattade och samtalade lifligt. Vid vgen lgo stockar uppstaplade.
Agnes klef upp och gungade fvermodigt p den yttersta af dem. Antti
varnade henne och bjd sin hand till std. Men Agnes frsmdde den och
hoppade vrdslst ned, utan att bry sig om Anttis varningar. Detta
skulle dock troligen hafva aflupit illa, om icke Antti tagit emot henne.

-- Ni r ju som ett stygt barn, sjlfsvldig och olydig, sade han. Tnk
om ni hade brutit ert ben.

-- Jag litar p min goda tur. -- Men jag tror att ni blef ordentligt
skrmd.

-- Naturligtvis.

-- Nu lofvar jag att vara snll. Bjud mig er arm.

Agnes satte sig bredvid mig, medan Antti gjorde bten i ordning och
hissade upp seglen.

-- Hade du ledsamt i gr kvll, Lisi?

-- Nej, inte alls.

Jag sg henne ppet i gonen.

-- Vrkligen, Lisi liten? Var du s frstndig?

Jag svarade ingenting. fven hon tystnade fr ett gonblick och
betraktade mig.

-- Hr p -- hon sg p Antti -- nu skall jag frga dig en sak.

Hon vnde sig om och snkte rsten, d hon fortsatte:

-- r du fallen fr svartsjuka?

-- Agnes!

Jag frskte se sttt ut, fr att drigenom, om mjligt, dlja det
skuldmedvetna uttrycket i mitt ansikte.

-- Huru skulle ngonting sdant ens kunna komma i frga?

-- N, men det vore ju en ganska naturlig knsla.

-- Jag, som s fullstndigt litar p Antti!

-- Jas, af den orsaken! I det fallet varnar jag dig uppriktigt fr alla
ffnga illusioner. De fljas vanligtvis af ett bittert uppvaknande.
Tror du vrkligen att sdana egenskaper som frstnd, grundsatser,
vilja, pliktknsla och hvad de alt m heta -- att de kanhnda bestmma
mnniskans lif och hennes tgranden?

-- Det tror jag helt skert.

-- Hvilket barn du r!

Hon skrattade godt.

-- Nej, kra du, inte ens nrmelsevis. Tro mig: frnuft, vilja och
grundsatser betyda ingenting, s fort passionerna vakna. Passionen, --
den r herre, och de andra st helt vackert i dess tjnst, om de
fverhufvudtaget erhlla ngon plats alls.

-- P Antti stmmer detta tminstone inte.

-- Just p din Antti stmmer det alldeles ypperligt. Han har ett
kraftigt och tillika tungt lynne. Knslorna vakna icke ltt till lif
inom honom, men d de engng gjort det och vuxit till mktiga passioner
s -- bevare oss Gud! Ingenting i vrlden kan beherska dem, allra minst
hans eget frnuft.

Hon tystnade och sg p Antti, hvilken fortsttningsvis sysslade med
seglen. Blicken, hvarmed hon fljde Anttis raska rrelser, var halft
reflekterande, halft road. Jag sg tydligt hvilka tankar hon nrde inom
sig. Mitt hjrta sammandrogs, men jag frskte dock fortsttningsvis st
p mig.

-- Du misstar dig likafullt denna gng, Agnes. Skulle icke jag knna
Antti, jag, som redan flere r lefvat tillsammans med honom? nnu aldrig
har passionen ftt makt med honom.

-- Det tror jag nog, ty inte lefva ni ju hr, ni vegetera blott -- ligga
i en bestndig halfdvala. Och detta tillstnd kan rcka nda till
grafven. Jag frstr nog, att fven den lilla ansats till knslor och
passioner ni i er ungdom mjligen haft frkvfs och dr bort i detta vl
ordnade, hyggliga, och borgerliga lilla samhlle. Men jag sger dig: din
Antti har nnu inte alls frslats, det kan jag frskra dig. Lt honom
blott knna ngra friare vindflktar, s fr du se hvad de stadkomma
hos honom.

-- Grna fr mig. -- Med svartsjuka kommer jag inte att besvra honom.

Agnes kastade p mig en hvass, genomtrngande blick, men synbarligen
kunde hon ej hos mig upptcka minsta anledning att misstro mina ord,
hvilka fven denna gng fverensstmde med rtta frhllandet.

-- Dri gr du rtt, lilla Lisi, sade hon och klappade mig p handen.
Vet du att svartsjuka r det enfaldigaste af alt. Det gr mnniskan ful
och lifvet odrgligt fr en sjlf svl som fr den andra. Om jag vore
gift, skulle jag tvrtom grna se att min man nu och d vore mig
otrogen. Jag  min sida skulle p bsta stt anvnda samma frihet, vi
skulle aldrig trttna p hvarandra, d vrt frhllande alltid vore
underkastadt vxlingar och slunda hvarken skulle frsla eller trka ut
oss. En liten stimulus nu och d inom ktenskapet r af strsta vikt. En
lugn hvardaglighet r krlekens dd.

Jag hrde frvnad p henne. Denna sorgset blida och p samma gng
ljufliga sinnesstmning, hvilken mina fantasier nyss alstrat hos mig,
brjade frsvinna, och jag hade svrt att ej bli frargad. Jag knde
pltsligt ngonting dystert, frmmande gentemot Agnes, och fastn jag
satt bredvid henne, frefll det mig som om dr legat miltal mellan oss.
Och i samma gonblick frlorade hennes sknhet, hennes smltande grace
och hennes elegans all tjusningskraft i mina gon. Nu voro de mig nstan
vidriga, och fven hennes skarpa frstnd hade intet vrde fr mig.

-- Sdana sikter passa ej fr kvinnorna i norden. De skulle aldrig
kunna gra oss lyckliga.

Min rst uttrykte skarpt klander. Och klandret trffade. Agnes' gon
flammade till, men hon beherskade sig, kastade hufvudet bakt och
skrattade ironiskt.

-- Det behfver du inte sga mig, jag vet det nog frut. Kvinnorna i
norden ro saktliga, trogna, dmjuka, tliga, sina mns och sina barns
lydiga tjnarinnor -- vet du af hvilken orsak?

-- Emedan de anse det fr sin plikt.

-- Och det tror du? Endast och allenast af den orsak att de ro svaga
och enfaldiga stackare. De _kunna_ ej vara annorlunda, dri bestr hela
saken.

-- Agnes --!

-- Du behfver ej vredgas, inte menar jag allenast dig, jag talar om
kvinnorna i norden i allmnhet, -- om de finska, skandinaviska,
engelska. Och ltom oss grna hnfra de tyska till samma kategori.

-- Det ligger strre kraft i tlmodigheten, i troheten och dmjukheten
n i ngonting annat.

-- Kraft? Jo pytt! Sdan kraft ger den lgsta slaf. rnen, som djrft
skr luften druppe, r hvarken dmjuk eller stillsam ssom dufvan.
Hvilken r i dina gon den kraftfullare? -- F vi redan komma, ropade
hon i detsamma till Antti, som hade hmtat bten till bryggan.

-- Ja, var s god, ljd svaret.

Agnes steg frst ned frn bryggan och jag efter henne. Hon var visst i
djupet af sitt hjrta mycket ledsen p mig, men jag var vrkligen inte
hller god p henne.

Antti fattade med ena handen i bryggan fr att hlla bten stadig, och
bjd den andra t Agnes. Bryggan var ngot hgre, Agnes stlde sig p
dess yttersta kant, tog honom vid handen och beredde sig att hoppa ned.

-- Ni skall inte falla!

-- Fr jag stiga p ert kn?

-- Var s god.

Och Agnes steg i sjlfva vrket frst med sin lilla, ntta fot p Anttis
kn och hoppade sedan frbi honom ner p bnken.

Blodet rusade mig t hufvudet. Med ett enda hopp var jag i bten, men
ett stycke ifrn dem, p andra sidan om seglen.

Bten vickade till s att vattnet stnkte in frn sidan.

-- Lisi -- hur r du s ofrsiktig?

Antti sade detta med undertrykt, klangls rst, som om han talat i
smnen. Att Agnes vidrrt honom med foten och hennes nrhet -- de sutto
ttt invid hvarandra -- hade tydligen alldeles frvirrat hans tankar.
Han sg sig obeslutsamt omkring, hll nnu med ena handen i bryggan och
kunde icke f klart fr sig hvad han borde gra.

Men sg han d ej i himlens namn att alt detta blott var ett motbjudande
koketteri!

-- Gif mig skoten, ropade Agnes, stt er vid styret och skjut ut bten!

Antti vaknade upp och gjorde som hon bad.

-- Men frstr ni er p att skta skoten?

Han rkte henne skoten och visade huru hon skulle handtera dem.

Seglen svlde, bten lade sig p sida och skt med fart utt sjn, s
att vattnet brusade kring fren.

-- S roligt! utropade Agnes.

-- Lisi, hvarfr sitter du s lngt borta, kom nrmare! uppmanade Antti.

-- Jag sitter bra hr, svarade jag.

-- Men du r ju alldeles afskild frn oss.

-- Hvad gr det?

-- N, som du vill.

Drefter lto de mig vara, och troligen glmde de fr en stund helt och
hllet min nrvaro, dr jag satt bakom seglen osedd af dem.

Det var vl, ty jag fick nu i fred reda mina oklara tankar. Hvart hade
mina skna drmmar tagit vgen? Och alla mina veka, frsonliga knslor,
alla goda beslut? Vacklade de s hr genast i brjan?

Mitt sinne var fullt af vrede och frbittring, och trots alla
anstrngningar kunde jag ej fvervinna mig sjlf. Jag bet mig i
lpparna, vred mina hnder, frebrdde mig min svaghet.

-- Du r vrkligen en svag stackare! Agnes hade rtt. h, du r ovrdig,
enfaldig, mklig --

I min nd skulle jag velat sl mig blodig. Och ingenting hjlpte! Ju
mera jag kmpade emot, desto vildare rasade det inom mig. Och jag
uppggades n mer genom deras fortsatta, lifliga samtal, af hvilket jag
icke kunde urskilja ett enda ord, fastn jag alt emellant bjd till att
lyssna.

Kanske de med afsikt talade s, fr att jag ej skulle uppfatta hvad de
sade? Och hvem vet hvilka gonkast de gfvo hvarandra?

Jag bjde mig ned fr att se dem under seglen.

Dr sutto de bredvid hvarandra, Agnes ngot tillbakalutad och hllande i
skoten, Antti vnd emot henne, framtbjd, med gonen fstade p hennes
intagande ansikte.

Mot min vilja mste jag ter medgifva att det var intagande, och icke
allenast intagande, utan s blndande sknt, att mitt hjrta
snderslets, ty det var ju alldeles tydligt att man icke kunde se detta
anlete med kallt och lugnt sinne, ej hller lta bli att betrakta det.
Anttis gon voro som fastnaglade. Och de uttrykte en s hg grad af
beundran att --

Mina hnder knto sig kring toftens kant. Jag lyfte upp hufvudet, ty jag
frmdde ej se p dem lngre.

En pltslig, rasande vrede uppsteg inom mig gentemot Antti. Jag skulle
velat slita honom i tusen stycken, tillintetgra, krossa honom.....

Hvarfr hade jag ej ngot vapen i handen? Jag skulle skjutit honom.
Frst honom och sedan henne, denna --

Icke ens nu, d jag vid lugn sinnesstmning terkallar denna stund i
mitt minne, kan jag frst den pltsliga frndring, som frsiggick inom
mig. Jag hade alltid trott mig vara saktmodig, jmn till lynnet,
frnuftig, och likvl dolde min sjl mjligheter till en dylik
fvervldigande passion. Jag hade strfvat att bli dmjuk, tlig,
sjlfuppoffrande, och trott att jag i hemmets stilla vrld fvat mig
dri. Och nr frsta prfning kom, huru annorlunda var jag ej!

Jag var icke mera vid mina sinnen. Utan att knna smrta slog jag mina
knutna hnder mot toften, om och om igen.

De pratade fortsttningsvis och hrde icke bullret, eller mhnda fste
de sig icke vid det.

Jag slog alt fortfarande mina nfvar mot toften, det skedde som af ett
inre tvng och det lttade mitt hjrta, -- jag slog dem, s lnge att
armarna nda upp till axeln domnade och handen maktlst ppnade sig.

-- Antti, Antti --!

Jag sg upp mot den blnande himmeln och klagade fr den fver
orttvisan, som vederfors mig. Fans dr en Gud? Hrde han, sg han hvad
som skedde hr nere, ransakade han hjrtats djupaste gmslen? Om han
gjorde det, hvarfr var han s kall, s likgiltig?

-- Antti --!

Det trngde sig fram mellan mina sammanbitna tnder som en kvfd, dof
flmtning, hvilken rymde bde raseri och klagan, hot, anklagelse och --
bn.

De hrde ingenting, de samtalade blott vidare.

Hvad hade de s mycket att tala om?

Jag drog mig lngre bort p bnken, s att jag kunde se dem p andra
sidan om seglet.

Samma stllning, samma fagra anlete, samma tydliga beundran i Anttis
gon.

Mig hvarken mindes eller saknade de. Jag var hr alldeles fverfldig.
Naturligtvis. Hvarfr hade jag alls kommit med? Det hade jag strax bort
frst och frutse.

Jag krossade dem med mina gon, kastade p dem en blick, hvass som ett
svrd.

De sgo ingenting. Agnes skrattade hgt, Antti hade sagt ngonting
roligt.

Skratta ni blott! Skratta och var glada! Hvad rr er min nd -- -- --

En galen tanke flg genom mitt hufvud.

Om jag skulle kasta mig i sjn --? Skulle icke Antti d vakna ur sitt
rus? Skulle icke hans samvete sl honom?

Och skulle han icke sedan srja och ngra? Gamla minnen skulle lefva upp
igen, han skulle sakna sin trogna hustru, sina barns mor. De nya
intryckena skulle frsvinna, och de djupare rotade knslorna tertaga
sitt herravlde.

Jag bjde mig fver btkanten och sg ned. Vattnet brusade, bten skar
vgorna, som hjde och snkte sig.

Det vore blott ett gonblicks vrk --? Och deras gldje dr borta skulle
tminstone fr denna gng upphra.

-- -- -- -- Men de stackars barnen dr hemma? Skulle jag aldrig mera
terse dem? Hvad skulle de stackars sm sga, nr deras mor hmtades hem
ssom lik?

Jag vnde mina gon frn det frledande djupet och trykte hnderna mot
tinningarna.

Gode Gud, hade jag frlorat mitt frstnd? Huru kunde dylika tankar
uppst hos mig?

ter skallade i mina ron ett skratt p andra sidan om det stora, hvita
seglet. Detta skratt skar i mina ron, i mina nerver, i mitt hjrta, i
hela min varelse.

Jag sg mig hjlplst omkring. Vi hade kommit till Toivola, och jag
upptkte en liten ngbt, hvilken, p vg till staden, signalerade att
den skulle lgga till vid bryggan. Dr sg jag en rddning.

-- Antti...

Han hrde ej. Med std af masten fick jag resa mig upp och ropa en annan
och nnu en tredje gng, innan han hrde och vnde sig om mot mig.

-- Hvad str p Lisi? Sitt fr all del stilla, s att du ej faller
omkull.

-- Vill du styra till stranden, s att jag slipper hem med den dr
ngbten. Jag mr s illa.

-- Mr du illa? Hvarfr sade du det inte frut? Vi vnda naturligtvis
om.

-- Det behfver ni ingalunda. Ni landstta blott mig.

-- Tror du dig komma snabbare fram med ngbten? Slupen gr nog i sida
vind lika hastigt.

-- Lt oss inte nnu fara tillbaka, sade Agnes och sg mt p Antti.

-- Men Lisi mr illa --

Han sade detta med tveksam, lg, halft frgande rst.

-- Lt Lisi fara med ngbten, efter hon sjlf vill det.

Hon smlog och nickade t mig.

-- Icke sant, Lisi?

-- Fortstt ni bara. Jag tervnder hlst med ngbten.

Antti tyktes nnu ej riktigt veta hvad han skulle taga sig till. Han sg
msom p mig, msom t stranden. Men jag mrkte tydligt att hans
innersta nskan var att f stanna kvar med Agnes; han var blott generad
fr att enkelt och ppet fullflja sin nskan och ltsade drfr
motstta sig frslaget. h, jag frstod honom blott altfr vl.

-- Men tnk om du blir ordentligt sjuk?

-- Nej, nog gr det om ... bara jag slipper hem.

-- Nog gr det om, upprepade Agnes.

Antti opponerade sig ej vidare, utan styrde till stranden och fljde mig
upp till bten.

-- Kan jag vara alldeles lugn? frgade han, s fort han skaffat mig en
bekvm plats.

-- Ja.

Jag undvek att se p honom och besvarade hvarken hans handtryckning
eller hans farvl.

-- Inte drja vi lnge, frskrade han mig till sist.

Jag smlog ironiskt.

-- Det rr mig ofantligt litet om du drjer eller ej.

Jag tnkte s i mitt sinne, fastn jag viste, att det ingalunda var mig
likgiltigt.

Antti stod nnu vid sidan af bten. Jag mrkte med hemlig
tillfredsstllelse att han i alla fall var orolig. Men Agnes ropade att
han skulle skynda sig tillbaka, och nr ngbten satte sig i rrelse,
gjorde de sig ocks i ordning att fortstta frden. Den glada stmningen
tervnde...




VI.


Jag brydde mig inte om dem. Jag fvertygade mig sjlf att jag icke
brydde mig om dem och att jag blott ville hem till barnen.

ndtligen var jag hemma. Jag fick Lyyli i famnen och de bda andra
omkring mig. Huru glada de voro och huru mycket de hade att tala om fr
sin mamma! Redogrelserna ville aldrig taga slut, det var alldeles som
om jag varit borta i veckotal.

De voro glada och obekymrade. Om lifvets sorger viste de nnu ingenting.

Det sved i mitt hjrta. Jag kvfde mina snyftningar och smekte barnen
under tystnad. P samma gng klagade mina tankar:

-- Er far har fvergifvit oss -- er och mig. Han lskar en frmmande
kvinna mera n oss. Vi hafva blifvit vrnlsa...

Mina krafter voro uttmda. Jag bad Mari fra barnen ut att spatsera, s
att jag skulle f hvila mig i fred.

Vanmktig af sinnesrrelse fll jag vrkligen i djup smn och sof lugnt
en eller en half timme. D jag vaknade, knde jag mig lugnare. Barnen
voro nnu ute, i rummen var det s tyst och ljust, solen sken snedt in
mellan gardinerna.

Det som nyss intrffat framstlde sig strax fr mitt sinne. Till en
brjan ville jag ej tro att det var sant. Det frefll mig ssom en ond
drm. Var det jag, som var nra att kasta mig i sjn? Var det jag, som
lmnade dem och pltsligt begaf mig bort?

Och den rasande vreden, -- sorgen? Hade jag vrkligen ngon orsak
drtill?

Nu, d jag var uthvilad och tnkte fver saken, sg jag den i ett
alldeles annat ljus. Antti otrogen? Lttsinnigt frlskad i en frmmande
kvinna, som han blott sett ngra gnger? Antti, -- han som var s stadig
och s hederlig?

Omjligt, absolut omjligt! Jag var helt enkelt ofrnuftig och hade
varit vrd att --

Jag skmdes fr mig sjlf och beslt att sl hela historien ur hgen och
att p allvar taga i tu med ngonting. Jag sprang upp, gick ut i fria
luften och stlde mig i porten fr att se om barnen icke syntes till.

P grden var alt som frr. Allting stod p sitt stlle. Dr lg
Hartmans byggning med sina fnster och sin farstukvist, dr
stugbyggnaden och brunnen icke lngt ifrn. Dr trgrdsstaketet, dr
porten. Alt knde jag s vl igen, till och med sanden p marken
frefll mig bekant.

Antti skulle glmma sin hustru och sina barn? Lmna sitt hem och flja
en frmmande kvinna? Kunde man tnka sig ngonting mera absurdt?

Till och med den solbelysta, vlbekanta grden med alla sina vnliga
byggnader, frskrade mig att ngot sdant aldrig skulle kunna hnda.

Jag var ter mig sjlf, jag var som frut. Det var mig motbjudande att
tnka p min vilda vrede nyss, p min vansinniga sorg och mina
sjlfmordsplaner. D tanken i frbigende snuddade vid dem, var jag bjd
att tro p tillvaron af ngon ond ande, som osynlig lurar i vr nrhet
och invntar ett gynsamt gonblick fr att fverrumpla sjlen och taga
den i sitt vld.

Jag nskade att Antti snart mtte komma hem. Det plgade mig att jag
gjort mig skyldig till en orttvisa gentemot honom. Jag hade ett behof
att visa honom, huru jag litade p honom och lskade honom.

Men Antti hrdes ej af. Jag hade redan varit hemma mer n en timme. Han
hade lofvat komma strax efter mig och drjde dock s lnge...

Jag sg p mitt ur och rknade ut att fyra timmar frflutit sen vi
begifvit oss af p seglatsen. Nog hade de redan kunnat komma...

Men de hade helt skert roligt dr de voro, och hvarfr skulle jag icke
unna dem det? Grna fr mig skulle de f drja dr om ocks till i
morgon bittida, jag skulle ingalunda afundas dem deras gldje. Tiden
skulle nog g med barnen och allehanda groml.

Agnes hade rtt. Det var dumt att vara svartsjuk, det var fult. Ingen
mnniska borde frnedra sig nda drhn att lmna dylika knslor
spelrum.

Men i frigt var hennes uppfattning af ktenskapet alldeles frvnd.
Tillta sin man att vara otrogen...? Och sjlf begagna sig af denna
frihet?

N ja, man fick inte fsta s stort afseende vid hennes ord. Helt skert
skulle hon ndra sikt om hon blott blefve gift. Men i alla fall borde
hon ej komma fram med sdana saker, tminstone icke infr gifta mn, det
kunde medfra dliga fljder. Fr Antti fruktade jag ingalunda...

I alla fall var det mrkvrdigt, att Antti ej stttes af hennes gemena
koketteri. D hon till och med tktes stiga med foten p hans kn! Om
hon tillt sig att i min nrvaro g s lngt, hvad skulle hon d ej --

Nr jag ordentligt tog saken i fvervgande, var det dock ej s
underligt att jag blef utom mig. Fr den skull behfde jag ingalunda
hysa samvetsbetnkligheter. Antti skulle aldrig tilltit mig att stiga
p ngons kn. Och han skulle icke hller tlt att jag blifvit frtjust
i en frmmande herre och fullstndigt glmt min man, medan jag
koketterade fr den andra.

Och hvilket intryck det gjorde p Antti! Han blef ej ledsen och tog icke
illa vid sig -- han frvirrades blott. En van och erfaren vrldsman
skulle i en dylik situation frblifvit kall, sett afsikten och skrattat
t altsamman eftert. Antti var altfr enkel, altfr rlig, han fll
hufvudstupa i snaran. Hvad Agnes mtte gra narr af honom i sin sjl!
Ngot annat frtjnade han fr frigt icke hller.

Antti hade bort vara p sin vakt. Agnes frkunnade ju honom midt upp i
ansiktet att han skulle komma att glmma alla sina fasta principer och
bli en annan mnniska till och med hr i smstadens trygghet...

ter hade en halftimme frflutit, och nnu hrdes de ej af.

Hvad var det jag tnkte nyss? nskade jag Antti hem fr att visa honom
min tillit och krlek?

Ondigt! Han hade frsummat mig, varit likgiltig -- s mycken stolthet
och sjlfuppskattning torde vl dock vara den srade makan medgifven,
att hon ej visar sig tacksam fr slikt.

Svartsjuka var visserligen ngonting enfaldigt, men till slafvisk
undergifvenhet behfde man  andra sidan ej frnedra sig....

Slunda hvirflade tankarna om i min hjrna, och en bitter stmning
hotade att ter f makt med mig. Jag beslt att rycka mig ls ifrn den
och springa ner till fru Hartman fr att tala med henne om andra saker.

Hon satt i sitt rum och sydde.

-- Lisi, -- s roligt att du kom. Jag satt just och tnkte p dig.

-- Af hvilken anledning?

-- Har du redan hrt om den sista frlofningen?

-- Nej, och inte bryr jag mig hller om att hra.

-- Bryr du dig inte om? Hvem skulle inte bry sig om frlofningar?
Trefligare nyheter kan det vl inte grna finnas.

-- Det kan jag inte tycka.

-- Nr tv lskande finna hvarandra och blifva lyckliga?

-- Och d man vet att detta r idel inbillning. Blifva lyckliga? I
ktenskapet? Sg mig, hvilka ktenskap ro lyckliga?

-- Men Lisi!

-- Jag afskyr de dr giftermlen. -- N ja. Lt i alla fall hra hvilka
dessa tv lyckliga ro, som nu funnit hvarandra.

-- Du r satirisk. Nu sger jag det inte mera, frsk att gissa.

-- Det skulle ge mig alldeles fr mycket hufvudbry.

-- En enkling.

-- Kapten Hake?

-- Och Olga Jankovsky.

-- Det r skamlst!

-- Huru s?

-- Han har blott i fyra mnader varit enkling. Den frra hustrun har
knappast hunnit kallna i grafven.

-- Enklingssorgen r snart frgngen, det vet du ju nog.

-- Och nu r han vl i sjunde himmeln och frtjust att den frra hustrun
dtt.

-- Det kan vl aldrig vara mjligt.

-- Kanske inte medvetet, kanske utan att tnka p det och utan att
erknna det ens fr sig sjlf.

-- Ja-a, mnniskohjrtat r ett underligt ting.

-- Jag tror nstan att alla mn nska att deras hustrur mtte d, fr
att de skulle f en annan, bttre.

Fru Hartman skrattade.

-- Du fverdrifver, Lisi.

-- Sdant dr frargar mig. -- Vi skola tala om annat.

-- Grna fr mig. -- Ditt ideal tyks nnu vistas i staden -- frken
Verther, menar jag.

-- Ja, det gr hon.

-- Kommer hon att drja lnge?

-- Jag vet inte.

-- Hon har alldeles frtrollat mnniskorna hr. Herrarna gra inte annat
n springa gata upp och gata ned fr att f se henne.

-- Jas.

-- Det r inte att undra fver. Hon r vrkligen frtjusande. Jag har
aldrig i mina dagar sett maken.

-- Ja, det r hon visst.

-- Din man tyks ocks ha mjuknat, s styf han n eljes r. I morse mtte
jag dem p gatan, men de samtalade s ifrigt att de inte ens sgo mig.

-- Hlsade inte Antti?

-- Nej. Han sg s troget p frken Verther, att han ingenting mrkte,
fastn vi gingo ttt frbi hvarandra.

-- Ngonting sdant tror jag inte har hndt Antti frut.

-- gonen blndas af att blicka in i solen.

-- S r det.

-- Hvart gingo de fr frigt? Jag frvnade mig fver att du inte var
med.

Jag hann ej svara hrp, ty Mari uppenbarade sig samtidigt i drren med
en biljett i handen.

-- Hvad r det dr fr en biljett?

-- Herrn lr ha skickat den.

Jag ref upp brefvet och lste:

       -- Vnta mig ej till middagen. Vi ta i vrdshuset i parken. Kom
       med om du orkar. Jag hoppas ditt illamende redan r fver.

                                                             ANTTI.

Jag stoppade brefvet i fickan och skrynklade det.

-- Karlen vntar p svar, pminte Mari.

-- Det behfs inte ngot svar. Han fr g.

Mari gick, och jag steg ocks upp fr att taga afsked.

-- Hvart har du s brdtom? Sitt nu en stund till, bad fru Hartman.

Men jag kunde icke. Blotta tillvaron frefll mig outhrdlig.

Jag mins icke mer, huru den aftonen gick. Troligen sktte jag om barnen,
kanske sysslade jag ocks i kket. Blott det kommer jag ihg att senare,
d alt var tyst omkring mig, d barnen sofvo och Mari var i kket, fann
jag mig stende i Anttis rum, vid hans skrifbord. Jag betraktade hans
saker, hans stolar, bcker och papper. Jag gned stolkarmen med min hand,
lade askkoppen p dess vanliga plats, och stickldan dit, dr den borde
ligga.

Hvad detta var grnslst sorgligt!

Mina gon fste sig vid skriftygsmattan, hvilken jag som fstm hade
sytt ut. Grna blad af stlprlor p mrk botten. D var lifvet
rosenrdt, och framtiden strlade som en solklar dag.

Antti drjde -- mnne han fverhufvud mera skulle komma tillbaka?
Ffngt hopp! Jag viste ju att jag frlorat honom, jag viste att han
icke mera hade en tanke frig fr mig, att hela hans starka sjl i detta
nu lgade fr Agnes. Och huru hastigt hade icke detta gtt! Fr ngra
dagar tillbaka var alt nnu helt annorlunda, Antti var njd, bestyrsam,
upptagen af sitt arbete. Jag lugn, foglig, tnkande s godt som
uteslutande p Antti och barnen, medan jag frn morgon till kvll
sysslade med mina sm bestyr i hemmet. Och nu --? Hvarfr kom denna
frndring s ovntadt, utan ngon varsel, utan ngon aning till
frebud? Jag mindes hvarje detalj alt ifrn brjan, och jag kom till den
slutsatsen att Agnes frn frsta gonblicket gjort ett djupt intryck p
honom. Antti sllskapade icke grna med fruntimmer, men s lnge Agnes
var hos oss gick han ej ut ur rummet. Och huru lifligt de hela tiden
samtalade -- ja, vrkligen, d knde jag ju redan dunkelt att jag var
tillbakasatt. Huru han sedan oroligt gick fram och tillbaka och huru
tydligt han gaf luft t de stridiga knslorna i sitt inre. Han
disputerade med Agnes, men tog henne i hand annorlunda n han gjorde det
med ngon annan, fljde henne nda ut p trappan och stod lnge i
fnstret, blickande efter henne. Han klandrade Agnes. -- -- Och drfver
knde jag mig tillfredsstld, min fjolla. Jag frstod icke att han med
sina ord blott ville kmpa emot sina egna knslor.

Och hans mhet mot mig fregende kvll? Drmed frskte han lugna sitt
samvete, det var ju klart som dagen! Men jag, min stackare, uppfattade
det p annat stt. Jag veknade fullkomligt och nskade dem en treflig
afton! Huru kunde jag vara s dum?

Och det dr utbrottet af krlek om morgonen? Jag bet ihop tnderna, nr
jag kom ihg det. Huru kan man frnedra sig s? Det skulle aldrig mer
hnda. Om ocks Antti ngrade sig, bad om frltelse, p sina knn
bnfll om en smekning -- ej ens d. Nej!

Det hrdes steg p grden. Jag vnde mig om och sg Antti komma. Han
gick raskt, svngde gladt sin kpp och smlog uppt fnstret.

Jag hann icke tnka ngonting. Men fver panna och tinningar knde jag
ett egendomligt tryck.

Hvarfr kom han? Han hade kunnat stanna dr han var.

Han fick ringa. Mari skyndade frn kket att ppna.

Jag rtade p mig och lyfte upp hufvudet. Det gjorde mig, tror jag,
litet lngre n frut.

Det gick i drren, kppen sttte mot golfvet. Jag vnde icke p hufvudet
och tog icke mina gon frn fnstret.

-- Har du haft ledsamt hr hemma, Lisi?

Han frskte lgga armen om mitt lif. Men jag sttte honom bort, tog
ngra steg bakt, mtte honom frn hufvud till fot och sg honom sedan
rakt in i gonen med en hotande, kall, tillbakavisande blick.

-- Kom inte nra mig!

-- S? Hvad str p?

-- Hvad? Det frgar du! Tror du jag r s dum, att jag ingenting mrker?
Huru har du burit dig t gentemot mig under dessa dagar? Frst blir du
frtjust i en frmmande kvinna, ger dig till hennes leksak, och djrfs i
min nrhet --

-- Du r frn dina sinnen!

-- Det r du som r frn dina sinnen -- du sjlf. Du som p detta stt
kan glmma dig. -- h, hvad jag fraktar dig!

-- Gr ett slut p det hr, Lisi!

-- Ja, det skall jag gra -- det har jag redan gjort. Emellan oss r det
slut ... ty jag kan aldrig i mitt lif frlta dig detta ... aldrig
glmma det. Och ingenting i vrlden skms jag fr och ngrar s som det,
att jag ngonsin litat p dig. Att jag ej frstod huru litet vrda alla
dina bermda grundsatser voro. Och din stadga, dina vackra talestt --?
Ord, ingenting annat --

-- Jag knner vrkligen inte igen dig. Skulle du vilja g ut ur mitt rum
och lmna mig i fred?

-- Du skall nog f vara i fred fr mig. I fred -- fr alltid!

Jag gick och slt drren. Jag flydde nda in i mitt eget rum. Dr sjnk
jag ned i soffan.

Jag darrade i hela kroppen, mitt hjrta bultade, och bloden sjd i mina
dror. Jag hll p att kvfvas.

Med hopknpta hnder satt jag dr orrlig, flmtande, sklfvande -- jag
vet ej huru lnge.

Det frefll mig som om allting stannat -- som om hela lifvet p en gng
stelnat i sina former.

D stormen i mitt inre ngot lagt sig och tankarna klarnat, s att jag
smningom brjade uppfatta hvad som tilldragit sig, knde jag frst en
egendomlig tillfredsstllelse med mig sjlf. Jag hade upptrdt stolt,
stark och strng, hade krossat honom med mina blickar, mina ord och hela
mitt vsen.

Jag sg fr mig alla de vxlande skiftningarna i hans anlete. Frst
uttrykte de blott frvning, sedan undran, tvifvel, vrede.

-- Jag knner inte igen dig, sade han.

Det tror jag nog. Han ansg mig ofrmgen till sjlffrsvar och trodde
sig obekymradt f trampa mina rttigheter under ftterna. Nu hade han
ftt inse sitt misstag. Jag var ingalunda en sdan stackare som han
trott.

Fljderna insg jag nog: vrt frhllande var ohjlpligen brutet.
Naturligtvis skulle vi ska skilsmssa. Sedan skulle jag bli ensam med
barnen...

Ensam hela mitt lif igenom!

Min tanke svindlade. Det var som om en de, dyster ken legat framfr
oss, -- mig och barnen.

Andra tankar skte sakta smyga sig fram.

Var det mitt fel? Hade jag fverhufvudtaget kunnat frhindra det?
Brytningen hade orsakats af Antti. Det skulle han fven sjlf ndgas
erknna frr eller senare, d Agnes gjort honom olycklig...

D skulle han f lida samma kval som jag nu. Och d skulle han frst
huru svrt han brutit emot mig, frst det och ngra.

Men nr detta intrffade, skulle han vara ensam i vrlden likasom jag.
Och emellan oss skulle ligga ett svalg s djupt, att det vore
ofverstigligt.

Sorgliga minnen, bldande sr...

Barnen sofvo lugnt. Jag hrde en stund p deras jmna andedrag.

Hvad tnkte Antti p dr i sin kammare? Hade han lagt sig? Skulle han
vrkligen kunna somna strax efter detta? Lngtade han ej efter
frsoning? Hvarfr kom han ej fr att frklara sig? Hvarfr skte han ej
med ett enda ord frsvara sig och bevisa grundlsheten af mina
beskyllningar? Jag skulle s grna trott honom.

Var han uppe nnu, gick han fram och tillbaka, ssom han brukade, d han
reflekterade fver ngonting?

Eller lg han redan? Hvad tnkte han om mig? Var han ledsen, hatade han
mig?

Eller frstod han att det blott var krlek altsammans? Af krlek hatade
jag dig, Antti, af krlek yttrade jag dessa vansinniga, rasande ord.
Frstr du det ej? Hvarfr kommer du d inte?

Med lngtande saknad, med hoppfull mhet betraktade jag den stngda
drren. Jag hjde mina hopknpta hnder mot den: Antti, kom -- och brast
i grt.

Drren frblef stngd. Dess gula tr rrdes ej af min grt och dess
mssingsls brydde sig ej om min klagan.

Jag ppnade den sakta. Salen gapade tom emot mig. Jag smg mig p t
fver golfvet till Anttis kammardrr. Jag bjde mitt ra nra intill
den.

Ingenting hrdes.

Jag hll tillbaka min andedrkt och lyssnade ter.

Ingenting! Sof han vrkligen?

Sof han lugnt, medan jag frtrdes af brinnande kval. Sof han, ehuru han
viste att vrt frhllande var brutet, att vi fr alltid voro skilda!

Jag kunde icke fatta huru ngonting sdant var mjligt, men nr jag
sttt dr en stund, frefll det mig dock naturligt. D han icke brydde
sig om mig, srjde han ej hller fver vr skilsmssa, tnkte jag. Och
samvetet sof, och minnena hade bleknat. Nya knslor, nya intressen hade
jagat dem p flykten.

Om fven jag kunnat bli lika kall gentemot honom! Men jag kunde icke. I
detta gonblick lskade jag honom varmare n ngonsin frr, lskade
honom med smrta och sorg, och med en hopplshet, som gjorde mitt sinne
otillgngligt fr alt annat i vrlden.

nnu en gng lutade jag mitt ra till drren. Jag trodde mig hra att
ngon rrde sig, kanske vakade han nd? Kanske vakade han och var
bekymrad som jag? Om jag hade vgat ppna drren -- men det var
omjligt, jag hade icke djrfhet nog. Jag darrade af kld, s att
tnderna skallrade. Slutligen smg jag mig sakta bort, kastade mig p
bdden och grt...

Och nr jag fljande morgon vaknade, ville jag terigen inte tro att alt
detta var sant.

Barnens rster gjorde mig nervs. Jag brydde mig icke om dem nu, ty jag
mste i fred f tnka och pminna mig hvad jag egentligen sagt och
gjort.

Pltsligt stod det alt fr mig, hela mitt uppfrande mot Antti i gr och
mina dumma, ofrstndiga ord.

Jag satte mig ner och knpte ihop hnderna.

Gode Gud, var det vrkligen sant! Jag kunde icke fatta hvad som kommit
t mig, hvad som bragt mig frn mina sinnen.

Om jag nu just trffat Antti, skulle jag ha talat ppet med honom,
skildrat fr honom hela mitt sinnestillstnd i gr, och vrt frhllande
skulle skert ha kommit p rtt igen.

Men nr jag i denna afsikt gick in i hans rum, fans han ej dr. Han hade
fr lngesedan gtt ut i staden, sade Mari.

Det terstod ej annat n att vnta. Jag sysslade med ett och annat,
under det tankarna gingo sina egna vgar.

Jag hrde nog nr Antti kom hem, men jag kom mig ej fr att g och tala
med honom. Matsalen var ett neutralt omrde, dr kunde vi bst trffas.
Mari gick och bad honom till frukosten; jag stod vid ndan af bordet,
ett rof fr stridiga knslor. Jag lyfte lilla Aino upp p sin stol, band
haklappen om Anttis hals och lt honom klifva upp p sin vanliga plats
till hger om mig.

-- Vnta nu vackert tils pappa kommer.

Han kom. Han hlsade kort god morgon, kastade en sidoblick p oss och
satte sig till bords. Jag satte mig midt emot honom som vanligt och
stlde i ordning maten fr barnen, sade med lg rst hvad jag hade att
sga dem och undvek att se t Antti.

Drp tystnade jag ocks, och intet annat ljud hrdes n knifvarnas och
gafflarnas skramlande, ty fven barnen to fr att stilla den frsta
hungern s hastigt, att de icke sade ett ord.

Huru grna jag velat veta hvad Antti egentligen tnkte och hvad han
mnade gra! Men det fick jag naturligtvis ej, d jag icke kunde nrma
mig honom med en blick, ett ord eller den minsta tbrd. Jag kunde icke
ens frm mig att rcka honom de asietter, som rkade st i min nrhet,
d han icke rkte mig dem, som voro nrmast honom. Stoltheten gjorde
hvarderas sinne hrdt och vidgade klyftan mellan oss alt mera.

Rummet frefll mig tomare n vanligt, d Antti gtt bort. Omedvetet
hade jag likvl kanske nskat och vntat att han skulle sga ngonting
eller att ngondera af en tillfllighet ftt anledning att yttra ett
ord. Men Antti slutade sin mltid fre oss, stolen skrapade i golfvet,
och drren slt sig efter honom. Om en stund gick han ter ut i staden.

Mitt sinne blef alt mrkare. Detta var dock altfr sorgligt.

Han gick ut i staden, sktte lugnt sina angelgenheter och brydde sig
icke ett grand om att frhllandet emellan oss var brutet?

Eller -- hvad viste jag -- kanske fretog han ter i dag ngon utfrd
med Agnes?

Kanske omtalade han just nu fr Agnes min svartsjuka, och kanske
skrattade de t mig?

Det frefll mig frst alldeles omjligt. Men nr denna tanke engng
slagit rot i min hjrna, s lossade den icke mer drifrn. Om jag fven
fr en stund lyckades frdrifva den, s kom den snart ter med dubbel
styrka och frvandlades smningom till sker fvertygelse.

Mitt hat frn i gr brjade ter sjuda inom mig. Jag mste f tag i dem,
mste f -- --

Jag viste inte rtt hvad jag rnade gra, tog blott hatten, parasollen
och handskarna och begynte g t gstgifveriet till.

Ingalunda var hon vl nu hemma, men kanske viste man dr, hvart hon
gtt. De skulle tminstone kunna sga i hvems sllskap hon gtt ut...




VII.


-- Om frken Verther var hemma? Joo -- fick jag till svar. Och en
beskftig kypare med serviett p armen skyndade framfr mig genom
korridoren och ppnade drren till Agnes' rum.

Vid frsta gonkastet sg jag att Antti icke var dr. Agnes var ensam
och halflg utstrkt i en hvilstol.

-- Lisi --

Hon riktade p mig en matt blick.

-- Det var bra att du kom.

-- r du sjuk Agnes?

-- Nej.

-- Trtt?

-- Inte just det hller. Men mtt.

-- P hvad? P oss hr?

-- P hela lifvet.

Jag blef stum af lutter frvning. Jag hade ter fr mig en alldeles
frmmande varelse. I denna bleka, slocknande kvinna fans ej ett spr af
den Agnes, som jag i barndomen knt och ingenting af henne, som i gr s
strande ingripit i mitt lif.

Men frtjusande var hon fven nu, dr hon lg i sin skra morgonrock med
halfslutna gon. Jag sg p henne tyst och undrande.

-- Skulle du vilja hjlpa mig? frgade hon efter en stund.

-- Grna, om jag kan.

-- Jag tnkte resa hrifrn med ngbten, som gr i kvll. -- Men
drfrinnan borde jag packa in mina saker.

Jag spratt till.

-- Reser du bort?

-- Min rst uttrykte s mycken glad frvning, att jag knde mig helt
generad. Lyckligtvis mrkte Agnes ingenting, ty hon svarade lugnt:

-- Om jag p ngot stt kan bli frdig.

-- Jag skall nog packa in dina saker.

-- Tack!

Hon gaf mig ngra ndvndiga upplysningar. Drefter slt hon ter gonen
som om till och med denna anstrngning varit henne fr mycket och sjnk
tillbaka i sitt apatiska tillstnd.

-- Du r bestmdt inte frisk, Agnes?

-- Jo, det r jag, tyvrr.

-- Tyvrr?

-- Just s: tyvrr. D jag fr sdana hr skof, nskar jag alltid att
jag vore kroppsligt sjuk.

-- Hnder det d ofta?

-- Hm --

Hon smlog sorgset.

-- Jag trodde --

-- Hvad trodde du?

-- Att du tvrtom alltid skulle vara glad och njuta af lifvet mera n
andra mnniskor.

-- Huru kom du p den tanken?

-- N -- af alt hvad jag sett och hrt. I sllskap r du ju s
sprittande liflig och upprymd.

-- Hm --

-- Och anser vrt stillsamma lif hr odrgligt trkigt.

-- Hvilket det sannerligen r.

-- I alla fall tillfredsstller det oss.

-- Emedan ni ej smakat ngonting bttre. Emedan ni nnu -- frlt mig --
befinna er p ett s lgt stadium och ro s litet utvecklade.

-- Om utvecklingen vrkar lifsleda, s r det bttre att frbli
outvecklad.

-- Sg inte det, genmlte Agnes ngot lifligare. fven om jag skulle
lida dubbelt mera n jag gr, s ville jag ej byta med er. Bevare mig
himlen!

-- D r ju alt bra, skrattade jag, dr jag satt vid hennes kappsck.
Jag skulle inte hller vilja byta med dig.

Agnes mste skratta.

-- Mrkvrdigt, hvad barndomsvnner kunna tala ppet och ofrbehllsamt
med hvarandra, huru mycket n deras vgar g tskils.

-- Du har frndrat dig alldeles otroligt, Agnes.

-- Ja, det har jag. Man skulle inte tro mig vara samma mnniska som
frr, inte sant?

-- tminstone skulle inte jag kunna sga hvad du har gemensamt med den
Agnes jag ssom barn knde i skolan.

-- Hm -- i stora vrlden frndrar lifvet mnniskorna. I morgon r jag
ej densamma som i dag, och i fvermorgon r jag ter en annan. Ni ro er
lika r ut och r in. Det vore ngonting frskrckligt?

-- Det r inte alltid fallet.

Jag tnkte p den frndring som Antti de senaste dagarna undergtt.

-- Huru skulle jag ngonsin kunna lita p en mnniska, om hvilken jag
vet att han ej mera i morgon r densamma som i dag?

-- Ett ledsamt uttryck det dr lita p. Lita p! Hvad behfver man
lita p ngon? Om en mnniska i dag behagar dig, r det bra, och gr han
det nnu i morgon -- desto bttre. Om ej, s vnd honom ryggen och sk
en annan. Voil tout.

Medan Agnes talade hade hon blifvit s pigg, att hon lyfte upp hufvudet
och vnde sig mot mig. Ocks hennes gon hade ftt ett lifligare
uttryck.

-- Men hvad skulle du sga, Agnes, om ngon, som du tycker om, utan
vidare skulle vnda dig ryggen?

-- Som jag tycker om?

Hon sade detta med en mtt, likgiltig, fverlgsen ton och sjnk
tillbaka i sin frra apatiska stllning.

-- Det kan jag vrkligen inte sga, ty svidt jag kan minnas, har jag
aldrig tykt om ngon.

-- Men om du skulle fatta tycke fr ngon?

-- S skulle jag ocks veta hlla honom fast.

-- Det kunde ju likvl hnda att han skulle frlska sig i ngon annan.

-- Omjligt, det r inte tnkbart.

-- Du r ung och vacker nu, men tiden gr.

-- Prata inte skrp. Jag kan nog bibehlla min makt.

-- Hvad r det?

Kyparen hade hmtat ett bref till henne. Hon ref upp det.

-- Ahaa!

Hon skrattade.

-- Ni fr g. -- Hr du, Lisi, sade hon, d kyparen stngt drren efter
sig. Och hon skrattade p nytt. -- Jag blef nyfiken.

-- Af hvem var brefvet?

-- Af din man.

-- Jas.

Mina kinder brnde.

-- Han kan inte mera vara min ciceron. Han har ftt ovntade hinder. --
Skulle du mjligen veta hvad slags hinder det r?

-- Han har inte sagt mig ngonting --

Jag frskte tala s lugnt jag ngonsin kunde.

-- Har han ingenting sagt?

Hon skrattade fortfarande.

-- Hvad skrattar du t, Agnes?

-- t ingenting. -- Ni ro s hjrtinnerligen naiva.

-- Jag frstr inte hvad du ser fr naivt i detta.

-- Den hr roliga historien piggar riktigt upp mig. Hvad skulle du sga
om jag stannade hr?

-- Hvad jag skulle sga? Jag skulle packa upp dina klder igen,
ingenting vidare.

Hon lade sina hnder i kors bakom hufvudet och sg smleende upp i
taket.

-- Det skulle nd roa mig litet.

-- Hvad d? frgade jag, d hon ej genast fortsatte.

-- Ett litet experiment.

Mitt hjrta hrdnade, jag frstod hvilket experiment hon afsg.

Hon skrattade alt nnu.

-- Han r rdd, han har mrkt faran -- och sker fly.

Jag sade ingenting. Hon vnde sig till mig.

-- Vet du om hvem jag talar?

-- Om Antti, gissar jag.

-- Precis. Du blir vl inte ledsen?

-- Ingalunda.

-- Hvad skulle du sga, om du sge honom hr vid mina ftter?

-- Hvad skulle jag kunna sga --

Min strupe sammansnrdes, s att jag blott med mda kunde tala.

-- Om jag i alla fall skulle f bukt p honom --?

Hon smlog, sg fortfarande i taket och gungade med foten.

Men smningom mattades gonen ter, foten upphrde att gunga, och
anletsdragen tertogo detta fvermtta, likgiltiga uttryck.

Jag betraktade henne frn sidan och vntade p hennes beslut, dr jag
lg p kn framfr kappscken.

-- Skall jag packa upp klderna?

-- Nej kra Lisi, lt dem ligga. Det lnar i alla fall inte mdan. Jag
ids inte.... Bst att jag reser min vg. Egentligen frstr jag inte
hvarfr jag alls kom hit.

-- Hit till vr ort?

-- Ja, och till Finland fverhufvud. Jag hade ju bort knna det ... och
veta huru hr r.

-- Du hade vl lust att nnu engng beska ditt fdernesland?

-- Fr att fvertyga mig om att jag icke kan komma tillrtta hr. Nr
man engng lmnat dessa sm, trnga frhllanden och sett andra slags
mnniskor --

-- Men Agnes, hvad fattas d mnniskorna hr? Du tycker att vi ro
trkiga -- nvl! Detta fel r af ganska ringa betydelse. Om du inte har
ngonting annat emot oss --

-- Skall jag sga det rent ut? Blir du inte ledsen?

-- Nej, sg ut bara.

-- De ro alla -- bnder.

Jag skrattade.

-- r det det, som r s frfrligt?

-- Frfrligt -- det vill jag inte pst. Men jag har ingenting
gemensamt med dem, ser du. De hra till en annan vrld. Min nyfikenhet
kunna de vcka till en brjan, men ingenting vidare.

Det var mrkvrdigt, huru lugnt jag kunde hra alt detta. Jag undrade
sjlf fver, att det icke vkte den ringaste harm inom mig. Men jag var
i djupet af mitt hjrta s glad fver att hon reste och icke stannade
hr fr att frstra min ktenskapliga lycka nnu mera, n hon gjort.
Mhnda kunde det snart blifva bra igen. I detta hopp frlt jag henne
alt, ja, jag knde till och med en viss tacksamhet gentemot henne.

Och hennes frolmpningar srade mig icke mera stort. Hon hade blifvit
frmmande fr oss, hon knde och frstod oss icke mer, hon lefde i andra
frhllanden och bland mnniskor, hvilka genom hela sitt skaplynne
skilde sig frn oss, hvilka frn brjan till slut betraktade lifvet frn
en annan synpunkt n vi. Hon hade valt sin del. Jag var nstan sker p
att den slutligen icke skulle bringa henne lycka. Men kunde jag dma
henne fr den skull? Borde jag ej hllre ha medlidande med henne?

Hon var trtt och hade blifvit mtt p lifvet midt under sin ungdoms
bsta blomningstid. Den uppsluppenhet och skenbara gldtighet, som jag
hllit fr lifslust, var icke annat n stundens yra, -- en hoppls
mnniskas frtviflade anstrngningar att drifva bort tomheten och
saknaden, som efter dylika utbrott af exalterad frjd terkommo dubbelt
frfrliga.

Mitt medlidande med min barndomsvninna vxte endast, och ter mste jag
kasta en blick p henne, medan jag lade in den sista kldningen. Hon var
alldeles orrlig, man skulle kunnat tro att hon smningom slocknade bort
dr hon lg. Lockarna i pannan, gonbrynens bgar och de lnga gonhren
tyktes nnu mrkare n frr och hyns hvithet nnu mera blndande. Men
kindernas rodnad hade flytt och gonens glans likas. Vacker var hon i
alla fall, s tilldragande i all sin apati att hon nu, jmfrd med de
bilder jag bevarade i mitt minne, mhnda frefll mig mera sympatisk n
ngonsin frut. Hennes blick uttrykte s mycket lidande, d hon teg och
likasom ter frsjnk i sig sjlf, att jag ovilkorligen fick lust att g
fram till henne, omfamna henne, tala till henne mma, trstande ord,
bedja henne ppna sitt hjrta fr mig och ska komma till klarhet med
sig sjlf. Ty innerst i hennes sjl bodde skert ett trande kval, som
det ffngliga lifvet alstrat och hvilket hon trodde sig i stora
vrldens brus kunna kvfva, men som i stllet altjmt vxte.

Jag var dock fr blyg att flja min impuls. Jag var rdd att hon skulle
skratta t mig och anse mig dum. Alt som hade en skiftning af moralisk
tendens, uppvkte hennes hn och frakt. Och nstan p samma stt
betraktade hon alla varma, hjrtliga knslor fverhufvud. De tyktes
henne blott dagalgga naivitet och brist p utveckling. Jag hll drfr
min sinnesrrelse tillbaka, kufvade min vekhet och sade lugnt:

-- Nu r din kappsck fyld, Agnes. Dr r inte plats fr ngonting mer.

-- Du snlla Lisi, som haft s mycket brk! Det r bra, resten lgga vi
i pldremmen. h h, om jag blott orkade upp hrifrn. Vet du, vi mste
f oss ngot till bsta. Du blir hr och ter middag med mig -- nej du
fr inte alls opponera dig. -- Vi skicka bud till ditt hem. Och nr vi
tit, kommer du och fljer mig till ngbten.

Hon ringde p kyparen, bestlde middag och begynte klda sig fr resan.

-- Det kns riktigt ltt nu, nr alt r i ordning och man vet att man
reser hrifrn.

-- Hvart reser du, Agnes? Det har du inte sagt nnu.

-- Till Petersburg, kra barn, eller rttare sagdt fver Petersburg till
Italien.

-- Ensam?

-- Ensam? Nej -- inte ensam.

Hon satt framfr spegeln och krusade sin pannlugg. I spegeln sg jag
huru egendomligt hon log vid dessa ord.

-- Hvarfr skrattar du?

-- Inte skrattar jag. -- Eller jo, nog skrattade jag i alla fall. Jag
skrattade vid tanken p hvilket intryck det skulle gra p dig, om jag
berttade dig ngonting.

-- Hvad skulle du bertta? Rr det Antti?

Jag blef hrd till sinnes, d jag gjorde denna frga, och Agnes mrkte
det, ty hon vnde sig, sg frst frvnad p mig och brast sedan ut i
skratt.

-- Nej, men Lisi, du r ju rent af svartsjuk. Det misstnkte jag nog
redan i gr. O, hvilka tankar som mtte ha rrt sig i ditt lilla hufvud
under dessa dagar! Det vore roligt att knna till dem. Kra Lisi,
bertta mig --

-- Jag ber dig Agnes, skmta inte p det dr sttet. Du misstar dig.

-- Aha, ha vi nu ter dendr skenheliga nordiska kvinnan infr oss!
Antagligen erknner du inte sanningen ens fr dig sjlf? N ja, det r
ju likgiltigt. Jag vill nu inte vara stygg, efter du nyss gjorde mig en
s stor tjnst. Vi besluta sledes att du inte r det ringaste svartsjuk
och att ngonting sdant inte ens skulle kunna komma ifrga, d du
fullkomligt litar p Antti, och d det r absolut omjligt att en sdan
karl som han ngonsin i vrlden skulle glmma sin plikt. -- Hvad nu?

-- Farvl. Jag gr.

-- Nej, Lisi, du gr inte. Du ser ju att jag tiger. Jag sger ingenting
mer. Sitt ner och var inte ledsen. Det som jag nyss syftade p, rrde
inte Antti det minsta. Du kan vara alldeles lugn. Du mste stanna, Lisi.
Huru skulle vi nu skiljas som ovnner? Tnk p att vi troligen aldrig
mera rkas. Du stannar ju, inte sant? I sdant fall skall jag lofva dig
ngonting.

-- Hvad skulle det vara?

Min vrede var ter frsvunnen. Hon var s lskvrd, hon kunde stlla sig
in p ett s frtjusande stt.

-- Jag skall tala om den dr saken fr dig.

-- Jag r vrkligen nyfiken.

-- Men frst vid bordet, sedan vi ftt oss ett glas vin.

Kyparen anmlde att middagen vntade oss i rummet bredvid. Vi gingo dit.

Jag satt stum midt emot Agnes och vntade p hvad jag skulle f hra.
Men hon hll ord och talade, medan vi to den frsta rtten, blott om
allehanda peterburgska frhllanden. Frst d vi tmt ett glas vin och
hon fylt glasen p nytt, kastade hon en lng blick p kyparen, som
frstod meningen och gick ut med sin serviett och sina tallrikar.

Agnes lutade sig tillbaka i sin stol.

-- Kom nu till en brjan ihg, kra Lisi, att mnniskorna inte alla ro
lika.

-- Jag skall frska, sade jag smleende, ty det var i mitt tycke ett
tmligen ondigt fretal.

-- Och fven, fortsatte hon, att de sledes inte kunna hafva samma
tnkestt, samma knslor, samma uppfattning, samma seder.

-- fven det.

-- Hvaraf ter naturligtvis fljer att man inte kan fordra det af dem.

-- Naturligtvis inte. Det vore ju galenskap. En hottentott kan inte i
ngot afseende st p europns stndpunkt. Men hvarthn vill du komma
med alt detta?

-- Dit, att ocks mellan oss bda en stor skilnad existerar.

-- Ja, men i alla fall mindre n mellan en hottentott och en europ. Vi
st i alla fall p samma grund och botten.

-- Hvad menar du?

-- N, vi ro ju bda kristna.

-- Usch, de dr utntta fraserna!

-- Vi hafva bda samma grundsanningar till ledtrd fr lifvet. Tron p
Gud och sjlens oddlighet.

-- Jag tror p ingendera.

-- Agnes?

-- P ingendera. Jag har fr lnge sen trampat ut barnskorna.

Jag frstummades. Jag kunde icke annat n se p henne.

-- Se s, sade hon, du gr genast stora gon.

-- Nu vet jag inte mer hvad vi skulle ha gemensamt.

-- Var inte s hgtidlig, kra Lisi. Jag skall sga dig hvad vi ga
gemensamt. Ser du -- vi vandra p nattgammal is, och bda skola vi inom
kort sjunka ner i djupet. Skilnaden r blott den att jag vet det, du
inte.

-- Agnes, huru kan du tala p det sttet?

-- Ja, lt oss hllre lmna dessa saker. Du skulle nd inte tla att
hra sanningen, stakkars barn.

-- r du s viss om sanningen? Tnker du inte p att fven din kunskap
kan vara bristfllig?

-- Lt oss sluta, vi komma annars aldrig till saken. Vi ha blott en
timme kvar tils bten gr.

-- Fortstt d.

-- N vl! Du frgade om jag reser ensam till Italien. Jag svarade: nej.
Vill du veta med hvem jag reser?

-- Ja.

-- Det var just hvad jag mnade tala om fr dig. Ser du, jag har i
Petersburg en god vn, en riktigt god vn, som lskar mig grnslst.

-- En man?

-- Naturligtvis en man. Men hvarfr ser du s dr olycklig ut, kra
Lisi?

Hon skrattade t min allvarliga min.

-- Bry dig inte om mig, fortstt blott.

-- Denna vn r ofantligt rik och hgtstld. Han har fr min rkning
hyrt en villa nra Milano, p ett utomordentligt vackert stlle.

-- Och det r med honom du reser? frmdde jag nnu frga.

Agnes nickade bifallande, bredde ut sin serviett i famnen och sg p mig
med ett bekymmerslst smleende.

Jag greps af dystra aningar. Det kndes som om jag haft en tung brda p
mina skuldror, under hvilken jag var nra att digna. Hon var ju dock min
barndomsvn! I detta gonblick sg jag henne s lefvande fr mig, dr
hon satt i klassen p sin plats p andra bnken, nrmast midtelgngen.
Jag sg de oskyldiga, mrkbruna gonen, hvilka alltid med frtroendefull
uppmrksamhet voro fstade vid lraren. Var det vl samma Agnes jag nu
hade framfr mig?

-- Naturligtvis gifter ni er?

-- Ngot gifterml kan ej komma i frga, ty han r redan -- gift.

-- Och det oaktadt?

-- Och det oaktadt! -- hon smlog. Tnk nu p, Lisi, hvad jag nyss sade.
Vi ro inte af samma slag, du och jag.

-- Men Agnes, r du lycklig?

-- Hvilken frga! -- Sg mig frst, om du r lycklig? Eller r
fverhufvudtaget ngon mnniska lycklig? Nej! Jag frskrar dig att s
ej r fallet. Om ngon tillflligtvis tror sig vara det, kommer han nog
snart underfund med att han svrt bedragit sig.

-- Olyckan r dock af mngahanda slag.

-- Ingalunda. I grund och botten r det nog samma sak.

-- Kra Agnes, lmna denna man! Res inte med honom!

-- Skulle du vilja att jag stannade hr? frgade hon.

Jag mste sl ned mina gon. Jag skmdes, ty hon sg nog att jag p inga
vilkor velat hlla henne kvar.

-- Nog blefve hr en villervalla af, skrattade hon. Jag skulle utan
tvifvel gra alla edra bsta, utmrktaste mn yra i hufvudet. Ngot
annat nje skulle ju inte st mig till buds. Och innan kort skulle jag
dock f nog fven af den leken.

-- Skulle du inte kunna fretaga dig ngot arbete?

-- Sanningen att sga var det vl ngonting sdant som fresvfvade mig,
d jag beslt att komma hit till Finland. Men nu vet jag att det vore
mig omjligt. I det afseendet behfver jag sledes inte mer brka min
hjrna.

Jag kunde icke sga ett ord. Agnes tyktes ocks frsjunka i tankar.
tminstone antogo hennes gon ett egendomligt, frnvarande uttryck,
medan hon under tystnad stirrade framfr sig.

Hon rykte dock snart upp sig, suckade djupt och skakade p hufvudet.

-- Sg ngonting! Hvarfr predikar du inte moral fr mig?

-- Emedan jag fruktar att det ej skulle ha ngon vrkan.

-- Nej. Dri har du fullkomligt rtt.

-- Jag skulle blott vilja frga dig ngonting, Agnes.

-- Lt hra.

-- Huru tror du din framtid kommer att gestalta sig?

-- Det vet jag inte. Ser du, drp tnker jag aldrig. Hvartill skulle
det tjna? Man tar dagen som den kommer och njuter af gonblicket, s
ofta man kan. Om det kns svrt ngongng, frsker man hrda ut med det
och hoppas p bttre tider.

-- Men tycker du ej att lifvet med alt detta r ohyggligt tomt och
otillfredsstllande?

-- Hvad mer? Hon skrattade till. Jag afundas inte i ngot fall de
mnniskor, hvilka anse sig vara samhllets stdjepelare.

terigen fick jag ej fram ett ord.

-- N Lisi? frgade hon smleende.

-- Hvad d?

-- Jag vntade att mina afsljanden skulle stadkomma en storartad
effekt. Men du sitter blott helt kall och oberrd.

-- Hvarken kall eller oberrd, Agnes.

-- Men du svimmar ju inte och blir inte hller rasande. P sin hjd
litet frbluffad.

-- Du har diktat ihop hela historien, Agnes. Du har blott velat se
hvilket intryck den skulle gra p mig.

Hon skrattade.

-- Tror du det?

-- Sg Agnes, det r ju inte sant? O, svara, det vore en sdan lttnad!

-- Stackars liten -- sledes tynger det dig i alla fall?

-- Huru kunde du narra mig s dr?

-- Jag hade vrkligen inte bort tala om det fr dig. Men jag tnkte att
du i alla fall snart skulle komma underfund drmed. Eller huru? Uppvkte
inte alla mina dyra toaletter och alla dessa prydnader din frvning?
Hvar trodde du att jag ftt alla dessa dyrbarheter ifrn?

-- Det har jag inte reflekterat fver.

-- Jag kan frskra dig att jag tminstone inte genom arbete frtjnat
dem, sade hon ltt och vrdslst. Om du ngonsin kommer till Petersburg,
s skall du f se min vning.

I detta gonblick hatade jag henne. Jag steg upp frn bordet och drog
mig lngre bort ifrn henne.

Jag ltsade se ut genom fnstret fr att slippa hennes syn.

-- Nvl, Lisi. Sg ut hvad du tnker.

-- Jag skms p dina vgnar.

Jag hrde henne springa upp frn stolen.

-- Du?

Hon brast ut i skratt.

-- Jas, -- skms _du_ p mina vgnar? Vnd dig om!

Jag gjorde som hon bad. Vi stodo dr midt emot hvarandra. Agnes rak,
stolt och vacker. Hon mtte mig med gonen och fann mig antagligen hgst
obetydlig.

-- Hvad r det egentligen du skms fr? frgade hon med ett svagt
hnleende p lpparna.

-- Det borde du veta utan att frga.

-- Att jag tar emot gfvor af en man, som lskar mig? Att jag lter
honom srja fr min existens? Anser du att jag gr honom ortt? Men han
begr ingenting bttre. Dri bestr just hans lycka.

-- Agnes har du inte ens ngot minne af dina forna rttsbegrepp?

-- Ses, ro vi nu dr igen?

Hon skrattade, kastade hufvudet bakt, stdde armbgarna mot karmen p
en stol bakom sig och gaf mig ter en fvermodig, utmanande blick.

-- Sg mig, min kra moralpredikant: r jag mycket olik de kvinnor,
hvilka i sedligt afseende nstan betrakta sig som hlgon? Jag tar emot
blott s lnge man af fri vilja ger mig. De ter se blott p sin frdel
och fordra att en man skall frbinda sig att underhlla dem hela deras
lif, fven om han inte brydde sig ett dugg om dem. Det tycker jag
vrkligen vore att skmmas fr.

Hennes ord gjorde mig s hpen att jag icke kunde svara ngonting.

Agnes sg p sin klocka.

-- Nu ha vi inte mera tid att disputera.

Hon ringde, bad kyparen snda sakerna till ngbten och betalade sin
rkning.

-- Hvad tnker du p, Lisi?

-- Jag tnker p hvar och i hvilket tillstnd jag skall se dig nsta
gng.

-- Svrt att veta. Kanske som barmhertighetssyster.

-- Tror du?

-- Eller kanske ser du mig aldrig mer. Du hr blott talas om ett och
annat, som kommer ditt lilla fromma hufvud att svindla.

-- Har du ngon enda vrklig vn, Agnes?

-- Hvad skulle jag gra med en sdan? Ingen har jag, och ingen saknar
jag. Ltom oss g nu. Du kommer naturligtvis och fljer mig?

-- Som du vill.

Hon hade gjort mig s frvirrad, att jag ej p lnge kunde reda mina
tankar. De sanningar, hvilka hittils sttt s fasta, att det icke ens
kunnat falla mig in att tvifla p dem, eliminerade hon helt ogeneradt,
eller ocks vnde hon alldeles upp och ner p dem. Och fastn jag vl
viste att hon hade ortt, var jag icke strax s slagfrdig att jag
kunnat kullkasta hennes argument. Det harmade och plgade mig. Jag
beslt nnu hlla en strng botpredikan fr henne.

Jag fick i lugn och ro fundera, ty Agnes hade gtt in i sitt rum fr att
gra sig frdig till afresan. Men d hon uppenbarade sig p trskeln i
resdrkt och med ett hvitt flor fr ansiktet, gjorde hennes underbara
sknhet ter ett s starkt intryck p mig att bde harmen och alla mina
stridiga tankar i samma gonblick voro som bortblsta.

Nr hon var borta, skulle jag kanske kallblodigt kunna skrskda och
bedma hennes lif, men i hennes nrvaro var det mig omjligt. Hon
behfde ej annat n rikta denna mjuka, talande, magnetiska blick p en,
och hjrtat vrmdes ofrivilligt, alla klandrande inkast dogo bort p
lpparna, en egendomlig darrning gick genom kroppen, och sinnet fyldes
af vlbehag.

Sida vid sida och gladt samsprkande gingo vi ner till stranden -- vi
talade om vdret, tror jag, eller ngonting dylikt. Det mrktes icke
ngot spr af hennes utmattning nyss. Gngen var ltt och elastisk,
rrelserna spnstiga och p samma gng smltande mjuka. Jag kunde ej
taga mina gon ifrn henne.

-- Om du vore fri, Lisi, och inte hade man och barn, s skulle jag fra
dig med mig och visa dig vrlden.

-- Men jag skulle inte komma.

-- r du tokig -- hvarfr inte?

-- Jag skulle inte reda mig dr. Jag skulle f en frfrlig hemlngtan.

Hon satt redan p ngbtsdcket, och jag stod framfr henne.

-- Hemlngtan? hrmade hon med ett ltt smleende. Hvad kallar ni d den
lngtan och ledsnad, som plgar er hr hemma -- ty den sjukdomen lider
ni af allesamman, om jag inte altfr mycket misstar mig.

-- Den sjukdomen f vi nog bukt p, svarade jag och skyndade att taga
farvl, ty jag fruktade att hon skulle fortstta med sitt hn, s att de
kringstende hrde det.

Huru kunde dr bakom all denna smltande vekhet rymmas s mycket gift!

P stranden var det fullt af folk, och Agnes utgjorde ett freml fr
allmn uppmrksamhet. Allas blickar uttryckte den mest ofrstlda
beundran, men hennes gon gledo likgiltigt fver mngden. Alla beundrade
henne, och hon fraktade alla.

ngbten lade ut frn stranden. Hon stod dr uppe, vacker, stolt och
sjlfmedveten som en furstinna, nickade smleende till mig och viftade
sedan ett par gnger med sitt parasoll. Jag tog icke mina gon ifrn
henne, innan bten var s lngt borta att jag ej mer kunde urskilja
henne. Ty jag viste att jag aldrig mera i lifvet skulle terse henne.

Jag stod p stranden, s lnge en skymt af bten nnu syntes. Mngden
omkring mig skingrades, och jag blef dr alldeles ensam.

-- Hon kommer inte mera ihg hvarken mig, Antti eller hela vr lilla
vrld hr, tnkte jag fr mig sjlf och knde i detsamma att jag aldrig
skulle glmma henne.

Och likvl voro mina knslor gentemot henne mycket blandade. Jag var
glad och tacksam fr att hon reste, men saknade henne dock och hade
ledsamt efter henne. Ibland afskydde jag henne, och i nsta gonblick
var jag ter full af mhet och frtjusning. Hennes intelligens, det
estetiskt fina i hela hennes freteelse, hennes strlande sknhet,
hennes stilfulla vxt, hennes eleganta toaletter, hennes plastiska
rrelser -- alt detta bedrade och frvirrade mig, fastn dr i djupet
af mitt hjrta dock fans en obetvinglig antipati, som gjorde att jag n
anklagade, n dmde och ibland nstan vmjdes vid henne. Sedan uppstego
andra knslor, jag skte komma p det klara med henne, frst henne, och
d veknade ter mitt sinne.

Dylika inre konflikter hade jag nnu aldrig varit utsatt fr. Mitt lugna
lif hade fverhufvudtaget icke erbjudit ngonting, som skulle gjort ett
djupare, mera kompliceradt intryck, och mina knslor hade drfr varit
enkla, hela och klara. Endera tykte jag om mnniskor, eller gjorde jag
det inte, gillade eller ogillade deras sikter, och kritiserade saker
och ting lugnt och bestmdt. Nu dremot ledde jag mig ena gonblicket
till slutsatser, hvilka jag i det nsta frkastade, blott fr att
resonnera mig till nya lika ohllbara.

Min vanliga lugna sinnesstmning hade under dessa f dagar varit
underkastad de vildaste vxlingar och gtt frn den ena ytterligheten
till den andra. Men s hade ocks Agnes hmtat med sig s mycket
fverraskande nytt, att jag ej i hela mitt lif erfarit ngonting
liknande. Nya intryck jagade hvarandra hack i hl, framkallade
sinnesrrelser och uppvkte knslor och instinkter, hvilkas tillvaro jag
aldrig frr vetat af.

Skulle jag ens i mina drmmar kunnat frestlla mig Antti frtjust i
ngon annan kvinna? Eller att jag sjlf i sdant fall skulle bli en
passionerad, svartsjuk furie? Det svindlade fr mina gon nr jag tnkte
p alt detta, och med en suck af lttnad begynte jag g upp frn
stranden. Bten syntes ej mera, blott en ltt rk steg upp lngt borta
bakom holmarna.

Ngra dagar voro vi litet misslynta, bde Antti och jag. Vi hade just
ingenting att sga hvarandra, knde oss besvrade d vi voro tillsammans
och hade ledsamt d vi voro skilda. Men s hnde det en dag, jag vill
minnas att det var femte eller sjtte dagen efter Agnes' afresa, att jag
hastigt gick in genom en drr och sttte till Antti som kom ut.

-- Aj, frlt, sade jag.

Han slog bda armarna kring min hals, kyste mig gng p gng och sg mig
djupt in i gonen. Jag besvarade hans blick, smlog och sg litet
generad ut. D kyste och omfamnade han mig nnu innerligare, och jag
tror nstan att hans gon fuktades.




"GAMLA PIGAN."




"Gamla pigan."


Hon kallades tokiga frken, och hon bodde i stadens yttersta utkant,
borta vid Seilais-backen, bakom gamla kyrkogrden. Dr voro hyrorna
billigare, drfr hade hon flyttat dit. Hon mste lefva sparsamt ty
inkomsterna voro sm, endast tvhundra ttio marks pension utom den
lilla frtjnst hon nu och d frskaffade sig genom handarbete. I staden
berknades fr ett rum vanligtvis tio mark i mnadshyra, men hon
betalade fr sin lilla kammare endast sju. Visst var den frfallen och
dlig, kakelugnen var sndrig, vggarna svarta och fnstret glest. Genom
drren blste det kallt om vintern, s att hon ej viste hvar hon skulle
sitta, d det drog fveralt. Men likafullt kom man till rtta dr, och
flytta nskade hon numera icke, ty redan i tio r hade hon bott i samma
rum. De frefllo nstan som hennes egna, dessa gamla vggar, denna
skrofliga kakelugn, som var i starkt behof af murare, de ojmna
golftiljorna och de sm, i alla regnbgens frger skiftande
fnsterrutorna, hvilka smningom blifvit henne kra. De likasom deltogo
i hennes ensliga lifs gldje och sorg. Hon hade ingen, fr hvilken hon
skulle kunnat ppna sitt hjrta eller omtala hvad som rrde sig i hennes
inre, men d hon satt dr i sin kammare frsjunken i tankar och blicken
fste sig vid ngot af dessa freml, vare sig vggen, kakelugnen, taket
eller golfvet, s brjade detta stlle genast f lif i hennes gon, det
frstod henne, talade med henne sitt stumma sprk och lugnade henne. Hon
saknade numera icke ngot annat sllskap. Slunda var hon i sin kammare
liksom i sin enda plitliga vns skydd, och drfr rrde hon sig
drifrn endast d hon ndvndigt mste. Men s fort hon utrttat sina
renden, tervnde hon med snabba steg och slt hastigt drren efter
sig, alldeles som om hon fruktat att ngon fiende frfljde henne.

Man hade icke alltid kallat henne tokiga frken. Det fans en tid, d
hon var knd under sitt eget namn: Sara Salin. Och det hade till och med
funnits en tid d detta namn kom hjrtan att klappa och fick sinnen att
gldjas. Men det var lnge sedan. Mnga vintrars sn hade sedan dess
betkt jorden och mngen sommars vrme alstrat nytt lif. Hon var nu en
mager, vissnad gammal piga. Barnen som lekte p gatan blefvo skrmda
d de sgo henne, men d hon kommit frbi dem, ropade de efter henne:
tokiga frken, tokiga frken! Herrarna gingo styft frbi utan att se
henne och fruarna, t hvilka hon sydde tapisseriarbeten, lto henne st
vid drren och nickade ndigt med hufvudet, d hon, efter att ha ftt
sin betalning, djupt neg fr dem. Hvem kom nu mera ihg hennes skna
blomstringstid, hvem tnkte p att fven hon en gng i vrlden varit ung
och vacker? Ingen. Ty sllan trffade hon ngon som hade knt henne den
tiden, och dessa f hade i lifvets hvirfvel lnge sedan glmt det.

Men sjlf mindes hon det nog. Och i ldan till sin gamla, ntta byr
hade hon bevis p att hennes minnen varit vrklighet. Dr lg fr det
frsta hennes portrtt frn den tiden, buktigt och bleknadt, s att man
knapt frmdde urskilja anletsdragen. Men man kunde nd se huru hon
tagit sig ut i sin hvita, fina baldrkt, med lnga lockar, bara armar
och atlaslifvet djupt urringadt.

Den drkten hade hon engng frnyat p den mrkligaste, segerrikaste
dagen i sitt lif. Hon befann sig d i Fredrikshamn med sin mor. Ett
kejserligt fartyg kryssade vid samma tid i nrheten af staden, och en
morgon kastade det ankar vid Hattari holme. Man berttade att en ung
storfurste var ombord och att han mnade landstiga med sin hga svit. I
Fredrikshamn blef det en uppstndelse. Staden smyckades med flaggor,
girlander och blommor. Och fr kvllen arrangerades bal i rdhussalen.

P den balen vederfors Sara en stor, ofrgtlig ra: den unge
storfursten fste sig vid henne och dansade med henne! Han dansade blott
en gng och d med henne; icke ett steg med ngon annan.

Den kvllens ljuflighet kunde inga ord beskrifva. nnu d Sara
betraktade portrttet spred sig i hennes inre ett skimmer af den lycka
hon d njutit. Frst hade hon varit som bedfvad. Men d storfursten
snart drefter aflgsnat sig frn festen och alla skyndat att lycknska
henne, hade hennes hjrta fylts af gldje och stolthet.

Man fjsade fr henne, man kallade henne aftonens drottning, omkring
henne stod alltid en hel svrm herrar, hvilka tflade om hennes minsta
ynnestbevis.

Isynnerhet efter den sommaren herskade hon oinskrnkt fver mnnens
hjrtan.

Dr fans bland hennes minnen ocks en stor packe gamla bref, hopbundna
med rdt ullgarn. De voro alla frn hennes forna beundrare och innehllo
dels blygare, dels djrfvare krleksfrklaringar. I de flesta brefven
hade pappret i vikningarna gtt snder och blcket gulnat, p sina
stllen alldeles frbleknat, s att hon numera vl icke kunnat f reda
p innehllet, om hon icke knt det utantill.

Dfrtiden hade hon icke satt stort vrde p dessa bref, men dock
frvarat dem ssom tecken p sina segrar. Icke ett enda af dem hade
kunnat vrma hennes hjrta, och fr brefskrifvarene hade hon ej ens knt
medlidande.

-- Hvad tnker du egentligen p? sade hennes mor ofta, -- gr d en gng
ditt val.

Men Sara mindes storfursten och tnkte: det hinner jag nog nnu. Hon
fick ej ur sitt hufvud att hon gjort ett djupare intryck p storfursten:
Hvarfr skulle han ha dansat allenast med henne och icke med ngon
annan? Hvem kan svara fr att han icke nnu en vacker dag upptrder och
friar till henne? Sdana under ha ju hndt frut. Med hvilken stolthet
skulle hon icke d bertta om sin trogna krlek och lta honom lsa alla
sina beundrares bref, fr att visa huru mnga frestelser hon varit
utsatt fr.

r efter r frgingo, men storfursten kom ej. Sara lste Grefven af
Montechristo, Paris mysterier, Den vandrande juden och andra
spnnande franska romaner, lste och vntade tligt. Hon var nstan
sker p att storfursten nog hade kommit, om han ftt flja sitt eget
tycke. Men man ville naturligtvis hindra honom, drfr drjde han.

Och Sara var alldeles obekymrad, fastn hennes mor redan brjade blifva
otlig. Modern viste ej hvilka stora frhoppningar hon nrde i sin barm.
Desto gladare skulle hon blifva, d hon finge se dem frvrkligade.

En gng sade dock modern ngot, hvilket liksom en dolkstt trngde in i
hennes hjrta. Hon hade just d gifvit korgen t en synnerligen rik och
vl aktad trvaruhandlare, hvarfver modern var mycket ledsen.

-- F se, sade hon, att du nnu blir utan man.

Frst skrattade Sara fverlgset t dessa ord, men sedan frargade de
henne, och slutligen knde hon att de srade henne. Ty med detsamma rann
det henne i hgen att herrarna icke under den senaste tiden skockat sig
uteslutande omkring henne. Dr hade upptrdt ngra flicksnrtor, hvilka
sades se bra ut, men hvilka i hennes tycke voro rakt ingenting. Endast
outvecklade, halfvuxna backfischar, utan hllning och stt. Och dem
ansg man vrkligen fr vackra! Det var en obegriplig smak.

D man nrmare tnkte p saken var det ju omjligt. Naturligtvis
kurtiserade herrarna dem blott p skmt, fastn flickorna i sin dumhet
togo det fr fullt allvar. Frn deras sida hade hon tminstone ingenting
att frukta, annat hade ju ocks varit ljligt.

Hon beslt att p nsta bal skaffa sig ett lysande bevis hrp. Fr
detta ndaml bestlde hon sig en ny, efter sista modjournalen gjord
drkt af hvit silkestyll, utan rmar och djupt dekolleterad fram och
bak, s att hennes fylliga barm, runda armar och blndande hvita axlar
skulle gra sig gllande.

Belten och viss om segern gick hon fver golfvet i den upplysta salen.
Skulle de sm flicksnrtorna nnu vga stlla sig i bredd med henne? Alt
nnu! Dr hllo de sig i salens bortersta hrn. De hviskade med
hvarandra, kastade p henne sidoblickar och fnissade frstulet med
handen fr munnen, ssom personer hvilka ro ovana vid sllskapslif
bruka gra. Kunde man ens frestlla sig ngon af dem ssom balens
drottning? Aldrig i vrlden, inte s lnge hon fans dr!

Deras skratt retade henne, hon fick lust att npsa dem litet. Ett
gynsamt tillflle erbjd sig genast vid balens brjan, d hon efter
valsen gick in i toalettrummet fr att laga om sin pannlugg. Det fll
sig s vl att fven de stodo dr och skvattrade. Hon gick rakt fram
till bordet och sade befallande:

-- Bort frn spegeln smflickor!

Ingenting frargade dem s mycket som det dr: smflickor, det viste
hon mycket vl. Men de kunde ingenting gra, de fingo lof att lyda och
gifva rum.

I spegeln kunde hon se huru de snrpte p munnen och gfvo henne
frargade gonkast. Det brydde hon sig ej om, men hon sg dr ngonting
annat, som sargade hennes hjrta. Hon sg ett guldskimrande lockhufvud,
klara bl gon och ett ungdomligt ansikte, -- det mtte vara dendr, som
srskildt blifvit omtalad. Sara vnde sig om fr att nrmare betrakta
henne. Hon sg i sjlfva vrket icke ofven ut. Dr kunde nd i henne
uppvxa en farlig rival, ty hon gde hvad Sara aldrig i vrlden kunde f
tillbaka: den frsta ungdomens tjusning. En ngestfull knsla hotade att
f makt med henne, hon hrdade icke lngre ut att se dessa ansikten.
Hvarfr stodo de dr vid drren, hvarfr lmnade de henne inte i fred?
Eller mste hon ge dem en ytterligare pminnelse?

-- Detta rum r egentligen afsedt fr fullvuxna, sade hon och vnde dem
ryggen.

Flickorna begrepo och ppnade drren fr att begifva sig ut. Men de
mumlade ngonting i det de gingo, och Sara uppfattade dessa ord:

-- Hon r d viktig. En sdan dr gammalpiga!

Hon var fver dem som en blixt. Och innan hon hann besinna sig, hade hon
gifvit den guldlockiga en smllande rfil. Ett utrop af bestrtning
hrdes i detsamma frn nrgrnsande rum, dr en hel mngd fruntimmer
voro samlade.

Den guldlockiga brast i grt. Sara skt henne ut genom drren och
stngde den.

-- Gammalpiga! de hade vgat kalla henne gammalpiga!

Bloden steg henne t hufvudet och sjd i drorna, hnderna knto sig
krampaktigt. Hjrtat klappade, tinningar och pulsar brnde. Hon frstod
ingenting, kunde ej tnka en redig tanke. I hennes ron ringde blott det
olycksaliga gammalpiga.

Maskinmssigt stlde hon sig ter framfr spegeln.

O fasa, huru sg hon ut! Ansiktet var grblekt, gonen uppsprrade,
blicken vild, nacken mrkrd. Denna anblick bragte henne ter till
besinning. I sdant tillstnd kunde hon icke g in i salongen.

Hon frskte lugna sig, drack vatten och gick fram och tillbaka i
rummet. Frn lktaren hrdes musik.

-- Gammalpiga! Det namnet skulle de icke gifva henne en gng till.

Hennes sista friare, trvaruhandlaren, var ju tillhands. Hon fattade
hastigt sitt beslut. Drack nnu en gng vatten, betraktade sin bild i
spegeln, och d hon sg att hennes ansikte brjade tertaga sitt vanliga
uttryck, rykte hon hastigt sin solfjder frn bordet och gick med snabba
steg in i salongen. Dr spelades just upp till franss, och hon var nnu
icke uppbjuden.

Hon stannade i drren till salongen och lt blicken glida kring rummet.
Dr stod trvaruhandlaren. Sara vinkade honom till sig.

-- Jag skulle vilja dansa denna franss med er, om ni inte har ngonting
dremot?

Hon smlog, sker om att dessa ord skulle gra ett utomordentligt
intryck.

Trvaruhandlaren bugade sig artigt men iskallt.

-- Tyvrr mste jag afsga mig njet. Jag har redan hunnit bjuda upp.

Och han drog sig tillbaka.

Paren stlde upp sig. Flere herrar syntes nnu vara utan damer, men
ingen nrmade sig henne. Hvad skulle det betyda?

Anande ondt, sg hon sig omkring. Och vrkligen, -- nu varseblef hon
det. Fruarna mtte henne med gonen och bjde sig hviskande mot
hvarandra. Hndelsen nyss i toalettrummet var tydligen freml fr deras
samtal.

Men hade den ocks ntt herrarnas ron? Hon knde sin strupe snras
ihop.

Man gaf tecken, och franssen brjade.

Hon stod kvar p sin plats.

Hennes inre var fullt af ngest. Var det mjligt? Skulle hon vrkligen
blifva ouppbjuden? Ngonting sdant hade nnu aldrig hndt henne.

Det svartnade fr hennes gon, hon kunde knappast hlla sig upprtt.
Olika knslor stridde inom henne: srad stolthet, vrede, sorg, skam och
slutligen farhgan att hennes tjusningskraft fr alltid gtt frlorad.
Och alla dessa olika knslor frenade sig i en enda stor beklmning. Hon
var nra att kvfvas.

D paren i flygande fart ilade frbi henne, blef hon pltsligt s
kraftls att hon fruktade att falla omkull. Bredvid fruarna fans en
ledig stol. Hon stod i begrepp att g dit, men mtte i detsamma deras
skadeglada gon och hnfulla leenden. Hon spratt till och vnde om mot
drren till tamburen. Bort mste hon, bort, ut i fria luften.

Hon hade ftt ytterklderna p sig, hade gtt hem hela den lnga vgen,
hon viste ej huru. Frst i sitt eget rum hmtade hon sig s mycket att
hon kunde reda sina tankar.

Hvad hade hon d gjort? Blott tillrttavisat en nsvis flicka, ingenting
annat. De hade ju frst varit ofrskmda mot henne, men det talade de
naturligtvis icke om fr ngon.

Hvarfr trodde alla p dem? Hvarfr kom ingen och frgade henne hur
saken egentligen hngde ihop? O, mnniskorna voro s elaka, s
frfrligt elaka!

Hon brast i grt och knde sig smningom lugnare.

nnu sg hon framfr sig de dr fruarnas obehagliga ansikten. De hade
hela tiden afundats henne, drfr jublade de nu. Men hade hon d ingen
enda vn? Icke ngon som skulle sttt p hennes sida?

Hvar voro alla hennes beundrare, hennes forna riddare, alla de, som
varit blindt frtjusta i henne, och som alltid lydt hennes minsta vink?
O, de voro elndiga bedragare allesamman. Icke en enda redlig sjl fans
det ibland dem.

Men hon skulle hmnas p dem. Hon skulle aldrig mera g p ngra
tillstllningar, undvika dem, icke se t dem, ifall de rkade mta henne
p gatan. nnu skulle de komma att minnas denna kvll.

Sara kldde silkestyllskldningen af sig och kastade den p soffan.
Tjnsteflickan skulle nog i morgon hinna lgga den undan. Hon mnade
aldrig mera begagna den, hon tlde ej mera se det otyget, som haft s
dlig tur med sig.

Hon hll sig troget hemma lnga tider drefter. Mnga baler hade gtt
frbi. Hvarje gng vntade hon att f hra att man saknat henne, men
frgfves. Ingen kom till henne, och om hon ngon gng rkade trffa
sina gamla bekanta, behandlade de henne pfallande kyligt och afvisande.
Fr sin del nrmade hon sig icke hller ngon.

Men hon knde sig olycklig och ensam. Hon led och viste icke hvarmed hon
skulle lindra sitt kval. Modern sysslade frn morgon till kvll med
hushllet. Sara kunde icke deltaga dri, det frefll henne tort,
hvardagligt, prosaiskt. Hllre satt hon d i sitt eget rum,
fverlmnande sig t sina frestllningar och fantasier.

Det enda, som tidtals kom henne att glmma lifvets svrigheter och
vedermdor var att lsa spnnande, fventyrsspckade romaner. D kunde
hon nnu skert hoppas och tro p sin framtid. Om icke storfursten mera
mindes henne, s skulle dr kanhnda ngongng upptrda en rik, frnm
resande, hvilken skulle rka se henne och p gonblicket frlska sig i
henne. De skulle genast vigas och den rika mannen skulle fra henne
lngt bort. Mnne icke stadens ungherrar d skulle hpna litet?

Invid deras sommarbostad fans en liten brgsudde, frbi hvilken btarna
sderifrn passerade. Dit gick hon hvarje dag, hvitkldd med lnga
lockar och en liten ntt sommarhatt p hufvudet. Hon slog sig ned p
brget, stdde sig mot armbgen och intog en halfliggande stllning.
Kldningen fll i yfviga veck omkring henne, lockarna glnste i ringlar
kring axlarna och handen, mot hvilken hon lutade kinden, var blndande
hvit. Framfr sig lade hon en uppslagen bok, men blicken fste sig icke
vid den, utan gled svrmiskt lngt ut fver vattnet.

Slunda vntade hon p sin rika, mktiga fstman, sina drmmars freml.
Om han blott fans ombord mste han varsna henne hr p brget. Se henne
och p samma gng tjusas samt skynda till henne s snabt han blott
frmdde.

Btar foro stndigt frbi, -- hvarje dag. Kikarena riktades mot henne,
men hon bibehll sin stllning och vgade icke altfr mycket vnda
blicken ditt; den borde ju svrmiskt svfva ut fver vattnet i det
vida.

Hon viste dock alltid mycket vl hvad dr voro fr mnniskor ombord p
bten, och herrarna hade hon isynnerhet noga reda p. Ty bland dem skte
hon hvarje dag den efterlngtade, anade, -- den oknde, som hon hela
sitt lif lskat, dyrkat och vntat.

Den ena dagen gick och den andra kom. Alt ifrigare blef hennes lngtan,
alt trognare vntade hon p brget. Veckorna gledo frbi, sommaren
frflt, hsten nrmade sig. Hon halflg icke lngre, hon satt med
hnderna i kors. gonen mtte icke mera vattnen, de bespjade den flck
af horisonten, drifrn fartyget skulle komma. Och d det syntes, fljde
hon det med hopp och fruktan nda tils det kom fram. ngestfullt
betraktade hon hvarje frmmande herre, som hon upptkte p fartyget. --
Skall han icke slutligen uppenbara sig?

Ffngt hopp! Han visade sig ej. -- De flyttade tillbaka till staden.
Vintern med sin rad af festligheter begynte ter, denna tid, hvilken hon
alltid frut med gldje emotsett, och hvilken stndigt bragt henne nya
segrar, nya lagrar och erfrade hjrtan i mngd. Huru annorlunda var det
icke nu. Hon hrde ej mer till stadens societet. Med bittert sinne
betraktade hon nu frn sidan dess lif och rrelse, man saknade henne ej,
ville ej ha henne med. Och hon ville ej ge efter, kunde och ville ej --
icke p ngot vilkor. Ty hon trodde sig i hvarje frmmande mnniskas
gon varseblifva ett hemligt hn och i mungiparna ryckningar af
undertrykt skratt. Vrlden var s dlig och mnniskorna s lgsinta!

Hon flydde dem s mycket hon kunde och lefde sitt eget stillsamma lif
fr sig sjlf. En ensam, gammal kvinnas gldjelsa dagar lgo framfr
henne -- dr hjlpte ingenting. Det var den sanning, som dag fr dag
blef alt tydligare fr henne. I mnnens kalla, vrdslsa hlsning, i
kvinnornas ringaktande blickar lste hon gammalpiga. Och hvarje gng
hade det p henne samma vrkan som ett ormsting.

ren som fljde bildade blott en enda lng rcka af felslagna
frhoppningar. Hennes lif var frglst, dsligt grtt. Ingenting hnde,
som skulle stadkommit ngot afbrott i enformigheten, och inga gladare
inflytelser uppfriskade sinnet. I brjan knde hon sig oupphrligen
besviken, slutligen blef hon det ej mer, ty hon hoppades p ingenting
lngre.

Och dock hade det fr henne nnu i beredskap ett sista slag. Hennes mor
dog. Hon berfvades sitt enda std, sin enda vn. Fullkomligt allena,
kastades hon i den kalla vrldens armar. Hon hade icke ens ngon, infr
hvilken hon skulle utgjutit sin sorg, det fans ej en enda mnniska, som
skulle brytt sig om henne, ingen som skulle frgat efter om hon fans
till eller ej.

Hon grt och klagade. Ville hvarken ta eller dricka. Hon frbannade
vrlden, som hatade och frfljde henne, hon smdade Gud, som hade
frbarmande med alla andra, utom med henne. Men modern lg dr, styf och
kall, med slocknade gon, bl lppar och ddens blekhet fver sitt
anlete. Hon vaknade icke till lif af hennes smekningar och hrde icke
hennes klagan. Ingen hrde den, och ingen brydde sig om att komma och
trsta henne. fvergifven och olycklig fick hon grta tils trarna
runnit ut.

Slutligen voro hennes krafter uttmda. Hon orkade icke mera knna
hvarken sorg eller bekymmer. Tomt var hennes hjrta, tom var framtiden,
som gapade emot henne, och tom hade stormen sopat hennes hjrna.

Knslols satt hon och sg framfr sig. Hon brydde sig ej om att
fordringsgarena kommo och slde mbler och klder. Ingenting som hnde
omkring henne vkte hennes uppmrksamhet eller frbittrade henne mer.
Hennes rum blef de och tomt, men fven det var henne likgiltigt. Sedan
sade man henne att hon mste flytta bort. Hon uppfattade det icke frst.
Man upprepade det en och tv gnger. D brast hon ut i skratt. Upphrde
pltsligt, sg p dem, och skrattade nyo.

Sedan dess kallades hon tokiga frken. Och sedan dess voro barnen
alltid rdda fr henne.

Man skaffade henne frst en bostad vid Brnnerigatan. Dit flyttades t
henne en sng, ett bord och en gammal byr, i hvars ldor lgo kvar
skrynkliga tygblommor, bandrosetter, konfektsdeviser, portrttet frn
hennes ungdomsdagar och brefven, som hon sedan lngt eftert samlade och
band ihop. Dessa saker tog hon med sig d hon flyttade ut till Seilais
backen. Betraktande dem, genomlefde hon nu och d nyo sitt lifs korta
gldje och glmde fr en stund att hon nu var gammalpigan och tokiga
frken.






End of the Project Gutenberg EBook of Noveller, by Minna Canth

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK NOVELLER ***

***** This file should be named 26546-8.txt or 26546-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/2/6/5/4/26546/

Produced by Matti Jrvinen and PG Distributed Proofreaders.

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
